Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ömsint och gripande om kärleken till Gösta Ekman

Marie-Louise och Gösta Ekman 2013.Foto: Susanne Otto
Marie-Louise Ekman och Gösta Ekman 2014.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Marie-Louise Ekman har fört dagbok över Gösta Ekmans sjukhusvistelse.

Gunilla Brodrej läser en ömsint skildring av nöd och lust.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DAGBOK | RECENSION. En av mardrömmarna som Gösta Ekman hade när han var som sjukast var att han försökte rädda sin Marie-Louise från dolda fiender i mörkret, fast han var fastkopplad i olika apparater. Det, skriver hon, var den vackraste kärlekshandling hon hört om.

Vintern 2011/2012 genomgick Gösta Ekman en svår operation som innebar en lång sjukhusvistelse. Eftersom läkarna sa att han inte skulle komma att minnas någonting efteråt antecknade Marie-Louise Ekman allt i en dagbok. Hon var hans minne.

Ångest och mardrömmar

Det hon beskriver, kortfattat och avklarnat, är stunder av total förvirring, ångest, febertoppar och de mardrömsliknande tillstånd som följer på högt intag av morfin och gifter som rusar runt i kroppen då varken lever eller matsmältning fungerar. Hundarna i bokens titel "Få se om hundarna är snälla i kväll..." syftar på någon av de där marorna.

Jag har aldrig läst något liknande.

Först håller jag boken ifrån mig, är det verkligen meningen att jag ska komma så nära Gösta Ekman i hans allra mest utsatta stunder?

Sveriges roligaste man – ska han nu bli Sveriges sorgligaste man inför allas ögon? Förstoppning och tömning. Hallucinationer.

Är det inte för brutalt?

Och tänk om det är den smutsiga känslan av sensation som driver min läsning framåt. Tänk om jag bara är en i en lång tittkö.

Men den känslan går över. Det här är nämligen en av de mest ömsinta kärlekshistorier jag har läst. Hon åker till honom varje dag. Vakar över honom. Tolkar tecknen. Läser högt ur dags- och kvällspress. Utbyter ömheter så fort han är så medveten att det är möjligt. 

”Kan man komma varandra närmare än vi gör just nu?” skriver Ekman.

I nöd och lust säger man. Och detta är nöden. Kanske är kärleken som starkast där.

Litar blint på anhöriga

Ekmans bok skulle kunnat vara en rasande rapport om en sjukvård som litar blint på att anhöriga ska orka. G, som hon kallar honom, ramlar och bryter ett revben när han redan är i ett mycket dåligt tillstånd. En lunga blir punkterad. En ny operation måste till. Efter det skulle hon ha kunnat gräla med sjukhuset men beslutar i stället att sova hos honom. En säng ställs in. Allt är bra. De sover båda med glasögonen på. För att kunna se varandra.

Själv tänker jag flera gånger att vården inte har kapacitet att helt och fullt ta hand om så här sjuka människor. Hur tungt de lutar sig mot anhöriga. Hennes arbetsplats, Dramaten, är mycket förstående. Så har inte alla det.

Helt kort kritiserar hon strukturen: underbemanningen, de låga lönerna: ”Lönen som man ger dessa livsuppehållande personer, dessa livräddare i natten är så skamlig att man kan tänka sig en revolution för mindre”. För övrigt uttrycker hon bara kärlek och tacksamhet till sjukvården.

Bokomslaget är en målning av Ekman själv. Den föreställer en scen vid ett gathörn, en skuggdam tittar bort mot en sjukhussäng, med alla slangar och all apparatur som hör till. Den står precis bakom knuten. 

 

Dagbok

Marie-Louise Ekman

Få se om hundarna är snälla ikväll

Piratförlaget, 237 s.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressens kultursida.