Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Om det är detta som krävs är det orimligt”

Kayo Mpoyi.Foto: KAJSA GÖRANSSON / NORSTEDTS
Judith Kiros.Foto: CARLA ORREGO VELIZ / ALBERT BONNIERS
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

Hur förhåller man sig som svart författare till vithetens villkor i Sverige? 

Valerie Kyeyune Backström samtalar med författarkollegerna Kayo Mpoyi och Judith Kiros om skrivandets villkor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. I samband med sommarens Black lives matter-protester, som spridit sig från USA till Europa, och inte bara fodrat folk att bryta karantän utan också fått svarta författare att segla in på försäljningstopplistor, finns ett förnyat fokus på svarta författarskap. 

Men hur påverkar detta intresse Sverige? Jag träffar Judith Kiros, författare till diktsamlingen ”O”, och Kayo Mpoyi, som skrivit romanen ”Mai betyder vatten” en tidig höstkväll för att fråga dem hur de ser på sitt skrivande som svarta författare.

Kiros: Det har ju definitivt hänt något, om man ser på de senaste tio åren, kanske främst hos diasporan. Men även internationellt finns ett större intresse för böcker om eller från Afrika. Men denna litteratur vänder sig ju främst till en icke-inhemsk publik. Jag var på en festival för afrikansk litteratur i London, där man diskuterade var det fanns förutsättningar för att vara författare. Och svaret blev att många riktade sig till en amerikansk eller brittisk publik eftersom infrastrukturen för att vara författare finns där. Och både på kontinenten och i diasporan skriver man ju inte bara på ett kolonialspråk, utan i en litterär form skapad av kolonialmakterna. 

Mpoyi: Det var just därför jag var så inspirerad av ”Palmvinsdrinkaren” av Amos Tutuola, som helt bryter mot den formen. Den är skriven på så kallad broken english, och gör motstånd mot alla litterära konventioner. För mig var den en sådan befrielse att läsa för att den så uppenbart inte var skriven i en västerländsk tradition. Han möter gudar och väsen men det görs ingen skillnad, livet och döden befinner sig på samma plan. Det tycker jag definierar magisk realism, att man lägger lika stor vikt att beskriva yttre som inre landskap. Och någonstans där beslöt jag mig för att låta myterna ta plats i mitt eget skrivande, och kompensera för att det inte fanns så mycket källor om det jag ville skriva om. Där researchen brast fanns i stället myten. Och jag tänkte att myten kanske var bättre, och kanske ännu sannare, för i myten fanns berättelsen om hur de såg på världen, och ännu viktigare, hur de handskades med den.

Mpoyis debutroman ”Mai betyder vatten” släpptes 2019 och belönades med Katapultpriset. Samtidigt kvartstår frågan, hur mycket anpassning måste göras för att få bli utgiven? Vad händer med en berättelse när den ska hanteras av ett förlag?

Mpoyi: Jag är osäker. Jag var säker på att förlaget visste hur de skulle få till en bra bok – men jag är osäker om jag anpassade mig mer till den traditionen. Boken var definitivt mer flippad innan. Jag vet att förlaget försökte hjälpa mig att inte ta död på mitt språk som är resultatet av så många språk – men eftersom jag är ensam med denna erfarenhet finns det en begränsning. Jag tänkte att detta är premissen för att skriva i denna värld.

Kiros: Och det är dessa läsningar man kan få, detta man kan få hjälp med. Och man får vända sig till andra personer för andra läsningar?

Mpoyi: Ja, det försöker jag med boken jag jobbar med nu. I arbetet med den första boken fick jag bara feedback från vita och jag var rädd för att omedvetet ha skrivit något som sårar svarta.

Kiros: Men det tangerar ju den här ansvarskänslan, som man känner när vi är så få som får berätta. Det är så lätt att i sitt skrivande hamna i två kategorier, antingen en upplyftande ”Kom hit till Afrika och njut” eller en ”Blood diamond”-stil som ska berätta om hur kolonialismen är dålig och att vi lider. Men det tilltalet riktar ju sig till och vill göra politiska poänger inför en vit publik. Och här i Sverige vet man ju att ens läsare till stor del består av vita, och det är så lätt att dras med i den anpassningen och låta ens karaktärer ta det ansvaret. Och det känns som att din bok inte gör det.

Mpoyi: Formen löste jättemycket för mig, men jag kämpade länge med den. Vissa kallar den icke-värderande, jag håller inte med, men den är lite ovanifrån och alla åsikter uttrycks. Men jag var skitnervös för det, exempelvis att beskriva de som var för kolonialismen eller de som vann på det. För jag var rädd att folk skulle använda det mot oss, som om det var vårt eget fel.

Kiros: Vilket många gör. Men de skeenden du beskriver är precis de taktiker som låg bakom kolonialismen då och som möjliggör kolonialismen nu. Så genom att inte beskriva det försvårar man också samtalet om det som pågår nu på kontinenten.

Kiros och Mpoyi är båda utbildade vid Biskops Arnö, men har olika ingångar till det offentliga samtalet. Kiros har länge varit verksam som politisk debattör, bland annat i Rummet, och numera i Kontext och som ledarskribent i Flamman. Hur var det att debutera som poet?

Kiros: Redan nu är det som att folk glömmer att jag skrivit en diktsamling. Och jag märker att min bok blir läst utifrån min politik. Man missar frågan: varför är detta en diktsamling, och inte en essä? Men det är sällan jag får prata om poesi i egenskap av poet, och då är jag ändå både poet och kritiker. Men det är något med att vara svart författare, som börjat tvättas bort ifrån kvinnlig författare. Jag känner definitivt att det hade varit lättare för mig att göra mig ett namn som feminist och sen författare, än som först antirasist och sen författare.

Mpoyi: Jag blir bara kontaktad som författare, och de få gånger jag blir tillfrågad om något politiskt så undrar jag, why? Varför skulle jag kunna göra det? Jag skriver romaner! Men jag funderar jättemycket på min aktivism, för jag är väldigt mjuk. Och jag kan tycka att det kan saknas något i min text. Och att jag inte nämner vita människor så mycket i min bok gör att de kanske känner att de kommer undan?

Både Mpoyi och Kiros debuter har redan belönats med eller nominerats till anrika priser – Katapult, Borås debutantpris och flera litterära stipendier – kan man dra några slutsatser kring detta? Törstar Förlagssverige efter svarta röster? Eller säger detta nomineringsregn snarare att man måste vara twice as good för att ens bli utgiven till att börja med?

Kiros: Jag ser också en viss tokenism i detta – man är som den där svarta personen som alltid dör först i en skräckfilm. En nominering kan vara en ganska lätt eftergift för att visa sig ”tolerant”.

Mpoyi: Jag tänker att vi också har följt mallen, vi har gått Biskops-Arnö, vi har trängt in i rummet på ett sätt som är svårt att ignorera. Jag känner att jag fyller på mitt kulturella kapital. Jag tänker som med Mejan (där Mpoyi studerar nu, reds anm) – jag har kämpat för detta i 20 år och samtidigt försökt behålla något av mig själv. Så jag är skitutmattad. Jag har pluggat i 8 år, jag är jättevälutbildad! Jag tänker att det arbetet kanske är svaret på frågan – jag har planerat detta sen jag var barn, och det visar ju också att jag kanske inte tänkt att det räcker med att bara skriva. Och om detta ska krävas för att synas är det orimligt.

Kiros: Jag har tänkt: Vad är en svart författare för Sverige? Är det vi som stöpts i en svensk författarmall, stöpts i det språket, den formen? Annars finns det nästan ingen väg in. Och det gör att så många utesluts. Vår tid är så konstig, för samtidigt finns det ju möjlighet att tjäna pengar på sin svarthet, att lansera sig som woke. Se bara på Kamala Harris image jämte hennes extremt repressiva politik. Men den där radikaliteten är verkligen en förhandlingsfråga, som handlar mer om yta. Kolla Mariama Jobes nyutkomna ”En svart flickas handbok” (egenutgiven genom Type & tell, reds anm), den borde ju ha plockats upp av ett förlag, och skulle ha gjort det om hon hade anpassat sig till en vit publik. Men det gör hon inte, vilket betyder att hon får ge ut den själv. Men den boken säger ju mer om svarthet i Sverige än min bok. 

Mpoyi: Än min med! Hennes bok är ju en samling av svenska svarta röster, min bok handlar ju inte om Sverige överhuvudtaget. Och formatet följer inte konventionen; många röster och felstavningar har behållits. Lite som med ”Palmvinsdrinkaren”. Jag som inte föddes med svenska språket är ofta rädd för att språket ska brista. Det finns något ärligt i att inte editera bort sprickorna. Sprickorna vittnar både om det som gått sönder samt hur det lappats ihop. Sprickorna vittnar om de resor vi gjort.

 

Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hon utkom nyligen med romanen ”Ett nytt England”.

 

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=73550&country_iso=se