Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ola Larsmo / Jag vill inte tjäna

Nils Schwartz: Jag vill inte tjäna är en mycket fin roman, kanske den bästa Larsmo har skrivit, med en grundton av energisk melankoli och sträv empati.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ola Larsmos nya roman Jag vill inte tjäna handlar om något så spektakulärt som prostitutionen i Uppsala på 1880-talet. Det kommer lite oväntat från det hållet.

 Däremot är jag inte förvånad över att han närmar sig ämnet utan ett uns av sensationalism eller pornografiska biavsikter. De köttsliga gärningarna och deras patologiska följder skildras bara antydningsvis eller med strikt medicinsk terminologi. Larsmos finstämda och böjliga nusvenska solidariserar sig med dåtidens diskreta källor, inte med våra dagars sexuella frispråkighet. Den naturalistiska närgångenheten ägnas hellre de sociala och hygieniska förhållandena i den klassegregerade universitetsstaden.

Jag vill inte tjäna är en mycket fin roman, kanske den bästa Larsmo har skrivit, med en grundton av energisk melankoli och sträv empati. I centrum står den unge stadsläkarassistenten Stig Ekeberg och den föräldralösa 16-åringen Sara Kristina som i flykt från tjänsten som hunsad piga på en herrgård vandrar barfota till Uppsala, bara för att hamna i klorna på bordellhäxan Tekla.


Romanen följer en dag i Stig Ekebergs liv, då han besöker Uppsala lasarett i hopp om en fast anställning som underläkare. Han hälsar på hos en gammal studentkamrat som ligger döende i syfilis, han går ronden som en i svansen av läkarkandidater bakom den mäktige professor Adler, han dristar sig föreslå en annan kirurgisk behandling av den svårt misshandlade poliskonstapeln Oskarsson – samme konstapel som han i tjänsten som stadsläkarassistent nattvandrat med på jakt efter gatflickor som avvikit från den obligatoriska hälsokontrollen.

 Ekeberg har inte kvar den där tjänsten längre. Hans alltför privata omsorger om den unga Sara Kristina har väckt myndigheternas misstankar. Om det eventuellt finns en erotisk framtidsinvestering i dessa omsorger låter Larsmo vara osagt, en spricka är hursomhelst under tillväxt i Ekebergs prosaiska äktenskap. 

 Knappast att undra på – att hålla mer än hundra prostituerade under kontinuerlig uppsikt för att begränsa spridningen av könssjukdomar kräver sin man och kostar många sömnlösa nätter.

 Men Ekelunds vård av Sara Kristina har fullgoda medicinska skäl. Ena gången räddar han livet på henne efter att hon försökt fördriva ett foster med fosfor, andra gången utför han själv aborten.


Larsmo fogar in flashbacks ur huvudpersonernas förflutna under Ekebergs dagslånga rundvandring på lasarettet, och det kan emellanåt skapa förvirring mellan tidsplanen. Det beror i så fall på att Larsmo är så djupt nersänkt i sin berättelse, han rör sig bland hemstaden Uppsalas gator och gränder och lantliga förorter, som om han själv gått i sällskap med Ekeberg och Oskarsson för 125 år sedan, registrerande varje skiftning på Fyrisåns yta, kryssande mellan skrålande studenter, förrädiska lergropar och elaka odörer.

 Den ”mekaniska världsteater” från Danmark som gästar staden under några majdagar väcker Uppsalabornas häpnad och förundran. Dess närvaro i romanen är symbolisk – Larsmos roman är sin egen lokalhistoriska världsteater, fylld av sociala tablåer, förunderligt levandegjorda.

FAKTA

OLA LARSMO | Jag vill inte tjäna | Albert Bonniers, 291 s.