Angelägenhet och affärsidé är två begrepp som journalistiken under ett par korta sekel har lyckats samla. När de nu dras isär från varann får man vara tacksam för varje projekt som åtminstone försöker utmana utvecklingen.
Så hur ska det monetärt olönsamma men mänskligt berikande reportaget överleva?
Genom att journalisterna ger bort sin tid och sin kraft, är svaret för dagen.
Ivar Andersens texter från Afghanistan - samlade i en ny volym, kompletterade med bilder av Christoffer Hjalmarsson - blir väl sannolikt ännu ett sådant exempel. Aldrig så vällovliga satsningar blir sällan business nog för pensionsavsättningar, lokalhyra, dator, telefon och fortbildning.
Men Ivar Andersen lämnar ett viktigt bidrag. Han berättar om ett Afghanistan som känns igen från de senaste årens många berättelser därifrån: Landet tonar fram som en "failed state", där ekonomi och politik och teologi imploderat samtidigt, men på olika vis, och skapat en perfekt storm av otrygghet, våld och hopplöshet.
Ibland skildrar Andersen detta med ledig elegans, och vi får möta människor vars liv borde skänka ny mening åt våra egna. Ibland gör han nybörjarmisstag - en text om Camp Northern Lights, Sveriges bastion i Afghanistan, är trots sitt roliga och rika innehåll nästan omöjlig att läsa. Andersen har ingen styrsel på redskapen. Han påstår utan att visa, han recenserar de svar han får och kan lämna ifrån sig formuleringar som "de tycker om att måla upp fängslande bilder av livet i fält" utan att låta dessa bilder komma läsaren till del.
Titeltexten, ett fint reportage från ett zoo, förlorar på att Andersen låter sina egna känslor för Afghanistan ta så stor plats. "Jag kommer att sakna det här landet", slutar han, när han i stället kunde ha slutat med "Vi hade en elefant, men den blev ihjälskjuten av en mujahedin med granatkastare".
Har man en sådan mening gör man klokt i att kliva åt sidan för den.
Några reflektioner också om Christoffer Hjalmarssons oklanderliga fotografier. Jag ska villigt medge att fotografi är en del av journalistiken som jag är sämre på att bedöma än text, men jag funderar ändå över den märkliga konformism i uttryck som världens unga och superskickliga fotografer visar upp.
Det är som om det finns en formel, både i valen av motiv och i bildbehandlingsarbetet: man hittar människor som gör något idrottsligt eller kulturellt, men i en hårt drabbad miljö. Tänk feministiska boxare i Afghanistan, eller liten flicka med tyllkjol som tränar dans på något som mest liknar en ruin. Sedan behandlas bilderna på så vis att svärta och skuggor lyfts fram maximalt. Bilderna är vackra, intelligent komponerade, sakligt berättande - och ser ut som något som har räddats ur en brand.
Därför fastnar jag för något annat, nämligen Christoffer Hjalmarssons bild av Ezat Ishaq Zai, fyra år. Den är i sig inte unik. Man skulle nog kunna ta en bild på min son, som också är fyra, och fånga samma sorgliga min och en tröstande mammahand på pannan. Men i sin kontext, med den bakgrund som Ivar Andersen har gett, blir den näst intill outhärdlig att titta på.
Det är ett mer anspråkslöst berättande, och jag föredrar det.
Eftersom Ivar Andersen och Christoffer Hjalmarsson arbetar för Expressen recenseras boken av Andreas Ekström, medarbetare i Sydsvenskan Kultur.