Andrea Lundgren. Foto: Sara Mac KeyAndrea Lundgren. Foto: Sara Mac Key
Andrea Lundgren. Foto: Sara Mac Key

Oändlig känslighet inför djurrikets mystik

Publicerad

Andrea Lundgrens noveller har en parallell mellan dunkelhet och klarhet som påminner om kattens mörkerseende. Annina Rabe undrar om det är dags att prata om en ny ekoprosa. 

RECENSION | NOVELLER. En katts morrhår är extremt känsliga. I varje hårstrå löper nervtrådar, med morrhåret uppfattar katten minsta vibration i luften. Med morrhåren läser den av sin omgivning och orienterar sig i den. Ett skadat morrhår gör katten förvirrad och desorienterad. 

Jag tänker av någon anledning en del på morrhår när jag läser Andrea Lundgrens nya novellsamling "Nordisk fauna", hennes första efter två tidigare romaner. Det är något med personerna i hennes noveller som är morrhårsliknande, de är alla utrustade med en sådan extrem känslighet. En känslighet som också återspeglas i Lundgrens prosa; den är ytterst finkalibrerad, stannar ibland upp liksom dallrande, för att sedan sakta leta sig vidare. Där finns en parallell dunkelhet och klarhet som också påminner mig om kattens mörkerseende. Novellerna är ofta ganska långa, vecklar ut sig i nya oväntade stadier.

Att jag tänker på morrhår i samband med Andrea Lundgren har förstås en till anledning: djuren spelar en viktig roll i hela hennes författarskap. I "Nordisk fauna" finns de ofta med som tysta iakttagare: en räv som betraktar en ung kvinna på ett tåg, de fantasidjur som följer en flicka på besök hos sin pappa, eller en överkörd katt vid en vägren. De är outgrundliga, liksom den lockande och skrämmande skog som bildar fond i novellerna; djup, fuktig och levande.

 

LÄS MER: Victor Malm recenserar hyllade "Glupahungern" 

Den vilda skogen

Det kan handla om kontrasten mellan stad och land, som i novellen om den unga storstadskvinnan som sitter på ett tåg på väg till sin pojkvän som hon ska flytta till, egentligen mot sin vilja. Skogen, det vilda och oförutsägbara både skrämmer och lockar henne, och Andrea Lundgren lyckas faktiskt göra något nytt av den numera i litteraturen ganska överanvända konflikten mellan landsbygd och storstad.

I en av samlingens starkaste noveller är en liten flicka på besök hos sin frånskilda pappa. Det första vi får veta om denna pappa är att hans ögonlock fälls ner ”som en giljotin” vilket ger en föraning om att något inte är som det ska. Det blir mer och mer klart att dottern inte vill vara hos pappan, att han på något sätt skrämmer henne, men är han verkligen obehaglig?

 

LÄS MER: Nina Lekander om debuten "I tunga vintrars mage" 

Ekoprosa

För på ett plan ser den vuxna läsaren bara en ganska sorglig, lätt alkoholiserad pappa som försöker nå fram till sin dotter. I dotterns ögon växer han alltmer till en demonisk figur, en förbrytare som till sist tar sig rent övernaturliga proportioner och dödar några av hennes älskade fantasidjur. Glidningen mellan de olika planen är väldigt fint och skickligt genomförda.

Den här känsligheten känner jag igen från båda Andrea Lundgrens tidigare romaner, "I tunga vintrars mage" och "Glupahungern". Den besjälade naturen, djurens viktiga roll och de övernaturliga inslagen likaså. I den mån man kan tala om en ny ekoprosa är Andrea Lundgren en del av den. Men det finns inget konfrontativt i hennes naturskildringar, som till exempel i Hanna Lutz "Vildsvin" från förra året. Mer en kapitulation inför skogens och djurrikets mystik och outgrundlighet. Och så, icke att förglömma, en oändlig känslighet.

 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida. Läs flera av hennes artiklar här. 

 

NOVELLER

ANDREA LUNDGREN

Nordisk fauna

Natur & Kultur, 182 s.

 

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag