Oändlig känslighet inför djurrikets mystik

RECENSION | NOVELLER. En katts morrhår är extremt känsliga. I varje hårstrå löper nervtrådar, med morrhåret uppfattar katten minsta vibration i luften. Med morrhåren läser den av sin omgivning och orienterar sig i den. Ett skadat morrhår gör katten förvirrad och desorienterad. 

Jag tänker av någon anledning en del på morrhår när jag läser Andrea Lundgrens nya novellsamling "Nordisk fauna", hennes första efter två tidigare romaner. Det är något med personerna i hennes noveller som är morrhårsliknande, de är alla utrustade med en sådan extrem känslighet. En känslighet som också återspeglas i Lundgrens prosa; den är ytterst finkalibrerad, stannar ibland upp liksom dallrande, för att sedan sakta leta sig vidare. Där finns en parallell dunkelhet och klarhet som också påminner mig om kattens mörkerseende. Novellerna är ofta ganska långa, vecklar ut sig i nya oväntade stadier.

Att jag tänker på morrhår i samband med Andrea Lundgren har förstås en till anledning: djuren spelar en viktig roll i hela hennes författarskap. I "Nordisk fauna" finns de ofta med som tysta iakttagare: en räv som betraktar en ung kvinna på ett tåg, de fantasidjur som följer en flicka på besök hos sin pappa, eller en överkörd katt vid en vägren. De är outgrundliga, liksom den lockande och skrämmande skog som bildar fond i novellerna; djup, fuktig och levande.

LÄS MER: Victor Malm recenserar hyllade "Glupahungern" 

Den vilda skogen

Det kan handla om kontrasten mellan stad och land, som i novellen om den unga storstadskvinnan som sitter på ett tåg på väg till sin pojkvän som hon ska flytta till, egentligen mot sin vilja. Skogen, det vilda och oförutsägbara både skrämmer och lockar henne, och Andrea Lundgren lyckas faktiskt göra något nytt av den numera i litteraturen ganska överanvända konflikten mellan landsbygd och storstad.

I en av samlingens starkaste noveller är en liten flicka på besök hos sin frånskilda pappa. Det första vi får veta om denna pappa är att hans ögonlock fälls ner ”som en giljotin” vilket ger en föraning om att något inte är som det ska. Det blir mer och mer klart att dottern inte vill vara hos pappan, att han på något sätt skrämmer henne, men är han verkligen obehaglig?

LÄS MER: Nina Lekander om debuten "I tunga vintrars mage" 

Ekoprosa

För på ett plan ser den vuxna läsaren bara en ganska sorglig, lätt alkoholiserad pappa som försöker nå fram till sin dotter. I dotterns ögon växer han alltmer till en demonisk figur, en förbrytare som till sist tar sig rent övernaturliga proportioner och dödar några av hennes älskade fantasidjur. Glidningen mellan de olika planen är väldigt fint och skickligt genomförda.

Den här känsligheten känner jag igen från båda Andrea Lundgrens tidigare romaner, "I tunga vintrars mage" och "Glupahungern". Den besjälade naturen, djurens viktiga roll och de övernaturliga inslagen likaså. I den mån man kan tala om en ny ekoprosa är Andrea Lundgren en del av den. Men det finns inget konfrontativt i hennes naturskildringar, som till exempel i Hanna Lutz "Vildsvin" från förra året. Mer en kapitulation inför skogens och djurrikets mystik och outgrundlighet. Och så, icke att förglömma, en oändlig känslighet.

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida. Läs flera av hennes artiklar här.