Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nya boken – Giesecke och Tegnell har haft rätt

Johan Anderberg är journalist och författare.
Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG
Anders Tegnell.
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Johan Anderberg.
Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers

Johan Anderbergs ”Flocken” är ett pionjärarbete om Sveriges vägval i hanteringen av coronapandemin. 

Jens Liljestrand följer en storögd flanör genom det gångna året – men efter läsningen kvarstår stora frågor. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Samma helg som jag läser Johan Anderbergs ”Flocken” tar jag med min dotter in till centrala Stockholm för att shoppa kläder. Det är lönehelg och fullt med folk överallt, på Södermalm får vi kryssa oss fram över trottoarerna, utanför många butiker ringlar köer med människor som väntar på sin tur att komma in i de coronaglesa lokalerna. Vi åker till Gallerian i city, där drivor av ungdomar trängs mellan hamburgarställen och juicebarer. Hur många bär mask, en på tjugo? En på femtio? Det är svårt att skaka av sig känslan av att covid-19 inte längre är ett bekymmer.

På kvällen ser jag på Facebook att en vän har förlorat sin far i pandemin. Någon delar ett långt inlägg från en sjuksköterska som berättar om svårt sjuka 30-åringar som måste intuberas, om sönderarbetad och traumatiserad vårdpersonal, hon skriver med uppdämt raseri att nonchalansen från alla som tror att de kan fortsätta leva som vanligt är en spottloska i ansiktet för dem som dagligen tvingas konfrontera de sjukas lidande och död.

Sverige i april 2021 är en dubbelexponerad, svårgreppbar verklighet, där den ena sidans högljudda lättnad över att slippa ett nedstängt samhälle skavs mot den andras tysta bitterhet och förtvivlan.

Vi kommer att behöva bearbeta detta paradoxala svenska tillstånd i åratal, politiskt och vetenskapligt, journalistiskt och litterärt. Johan Anderbergs bok började, vad jag förstår, ta form redan mars 2020 och hans ”Flocken” är den första stora fackboken som behandlar det historiska skede då Sverige valde väg.

Giesecke framställs som orubblig på gränsen till arrogant i sin övertygelse om att Sverige gör rätt.

Första, men inte sista. För trots att boken är gediget researchad har jag efter avslutad läsning fler frågor än när jag började.

”Flocken” är en i många avseenden lyckad och inspirerad kombination av två olika genrer. Dels det myndighetsnära samhällsreportaget, en konst Anderberg behärskar till fulländning, där han flyhänt tar oss in i de sammanträdesrum och mejlboxar där den svenska coronastrategin tog form. Effektivt och med understucken humor visualiserar han sina huvudpersoner; när han ska presentera Anders Tegnell – ”den 63-årige läkare vars fysionomi påminde om en karta över Chile” – är han noga med att poängtera att han vägrar bära cykelhjälm. ”Flocken” ska som bekant bli tv-serie, och man kan redan nu se fram emot scenen där chefsepidemiologen, omgiven av cykelhjälmsbärande cyklister, trampar fram med sitt flaxande hår som metafor för frihetstörstande individualism.

Men det är inte Tegnell som är huvudpersonen i ”Flocken”, utan hans mentor Johan Giesecke, pensionären som en gång rekryterade Chilekartan och tydligen fortfarande kallar honom ”min pojke”. Giesecke framställs som orubblig på gränsen till arrogant i sin övertygelse om att Sverige gör rätt i att minimera restriktionerna och framför allt hålla skolorna öppna, trots att omvärlden stänger ner. Han blir också den som får personifiera den svenska vägen internationellt, i så stor och färgstark omfattning att Anderberg titulerar honom ”landets inofficielle utrikesminister”.

Johan Giesecke är den stora huvudrollen i ”Flocken”.
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Parallellt med denna genomlysning av en beslutsprocess väver ”Flocken” in en annan genre, en medicin- och vetenskapshistorisk exposé som interfolieras genom framställningen och förklarar hur människan under århundradena har lärt sig förstå smittspridning, flockimmunitet och folkhälsa. Här blir jag bitvis en smula uttråkad av sidospårens ibland otydliga relevans, men också imponerad av Anderbergs vetgirighet och vilja till överblick.

För det är här som ”Flocken” har sin stora poäng. Anderberg började uppenbarligen skriva boken för ett år sedan, när det fortfarande var högst oklart vart den väg som regering och myndigheter pekat ut för Sverige skulle leda oss. I ett klimat där medieprofiler – mig själv inkluderad – ofta har agerat påhejare, kritiker och hobbyepidemiologer, har Anderberg i stället begravt sig i fakta och försökt skapa en helhetsbild. Han väntar i det längsta med att visa sina sympatier; först på bokens sista sidor faller domen, när han sammanfattar läget och konstaterar att Giesecke och Tegnell fått rätt i det mesta, särskilt i sin uppskattning av virusets dödlighet och det ineffektiva i nedstängning.

Vad händer om viruset muterar? Om vaccinet har biverkningar?

Anderbergs språk är ibland onödigt gamängaktigt, han har en förkärlek för slängiga ordval, skriver om ”ebolavirus, variolavirus, sorkfeber och liknande grejer”, ”skit samma”, ”det blev likväl ett jävla liv”. Hans perspektiv är inte den allvarsamme nördens, utan den storögde flanörens.

Kanske finns också ett slags kylig tillbakalutadhet i hans analyser. Ingenstans i boken beskrivs hur det känns att faktiskt vara sjuk i covid-19, hur det är att ligga i respirator, hur det är att dö i sjukdomen eller att vårda eller vara anhörig till någon som dör, hela det lagret av mänsklig tragedi lyser med sin frånvaro när allt kan reduceras till siffror, kurvor och filosofiska hållningar. ”Tom Britton satt i sin röda tegelborg med almar utanför fönstret och räknade på en grej”, lyder en typisk kapitelinledning som flyttar läsaren långt bort från den såriga verklighet som ”grejen” ska beräkna.

Men min huvudsakliga invändning mot ”Flocken” ligger utom författarens räckhåll och är det ofrånkomliga faktum att pandemin fortfarande grasserar. Genom boken räknas antalet döda, men vad blir den mänskliga och samhällsekonomiska effekten av de som ”bara” insjuknat och som i många fall drabbats av postcovid? Vad händer om viruset muterar? Om vaccinet har biverkningar? Och även om de svenska dödstalen börjar se alltmer genomsnittliga ut och ett tjugotal europeiska länder nu har en högre andel avlidna än vi, är skillnaden mellan oss och våra nordiska grannländer fortfarande chockerande stor – hur kommer det sig, egentligen, om nu Sverige gjort allt rätt?

Som sagt, frågorna finns kvar efter att man avslutat ”Flocken”, men de fråntar på inget sätt Johan Anderberg hedern av att med energi och esprit ha utfört detta imponerande pionjärarbete, som lär få stora konsekvenser för den debatt som vi bara har sett inledningen på.


SAKPROSA

JOHAN ANDERBERG

Flocken. Berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin.

Albert Bonniers, 368 s.


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=82901&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.