Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ny biografi berättar sanningen om Karin Boye

Karin Boye 1939. Foto: Anna Riwkin­-Brick
Johan Svedjedal. Foto: Dan Hansson

I sin nya biografi berättar Johan Svedjedal hela historien om Karin Boye, inklusive hennes homosexualitet.

Jens Liljestrand läser den definitiva levnadsskildringen av en viljestark modernist och queerikon som vägrade bli ett offer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De flesta släkter har en stjärna. Min har Karin Boye (1900-1941). Hennes mor Signe Liljestrand var halvsyster till min farfarsfar Göran; således var min farfar och Karin Boye halvkusiner.

I ärlighetens namn var jag i ungdomen odrägligt stolt över detta släktskap; malligheten fick ytterligare skjuts av att Karin Boye mer än någon annan svensk författare är ungdomens poet. ”Ja visst gör det ont” är en dikt som med sin ängslighet, längtan och sprängande jubel bättre än något annat konstverk gestaltar puberteten som födelse och död. ”I rörelse”, med sina rastlösa löften om livets stora äventyr, kommer för mig alltid bära med sig en doft av tågluff, förälskelse och fotbolls-VM 1994 (förbundskaptenen Tommy Svensson läste dikten för sina spelare innan de gick ut och spöade Saudiarabien i åttondelsfinalen).

Johan Svedjedal är professor i litteraturvetenskap och en av landets främsta författarbiografer, nominerad till Augustpriset för sina verk om Birger Sjöberg (1999) och Carl Jonas Love Almquist (2009). Det förvånar inte att just han presenterar ”Den nya dagen gryr”, den första moderna biografin över Karin Boye, som både känsligt och disciplinerat över nästan 700 sidor utforskar ett komplext livsöde.

Tidsfonden är förstås modernismens genombrott, med dess förgreningar i socialism, feminism, psykoanalys och framtidstro; ett skede som Svedjedal tidigare har fångat i sin likaledes Augustnominerade bok om tidskriften Spektrum (2011), där Boye spelar en nyckelroll.

 

LÄS MER: Nils Schwartz om "Spektrum - den svenska drömmen" 

 

Självmord – eller inte?

Något jag uppskattar särskilt är Svedjedals förmåga att frigöra Boyes liv från hennes död. Hennes självmord – som i hans kartläggning av förloppet lika gärna kan ha varit en olyckshändelse – har gjort att eftervärlden skrivit hennes biografi ”baklänges”, med tragiken som utgångspunkt. De totalitära makternas växande skugga, som inspirerade henne till science fiction-romanen "Kallocain" (1940), sägs i förening med ett olyckligt känsloliv ha drivit henne i döden.

I kontrast till en patriarkal litteratursyn där den kvinnliga författaren reduceras till ett offer, tecknar Svedjedal bilden av Boye som en viljestark och kalkylerad yrkeskvinna, ”en djärv och exakt poet som utvann skimrande dikter ur den situation hon hade satt sig i. (…) Karin Boye var inte bytet, utan jägaren.”

 

LÄS MER: Victor Malm recenserar Elisabeth Hjorts kärleksroman om Karin Boye

 

Homosexualitet i fokus

Boyes homosexualitet är central i framställningen, på gott och ont. Tidigare porträtt har försökt överskyla eller förtränga hennes många lesbiska kärlekar, liksom de inte har velat se hur hennes få heterosexuella relationer var ett försök att bli ”botad”. Men i sin iver att skriva ett korrektiv blir Svedjedal ibland onödigt repetitiv i sina redogörelser för Boyes kärleks- och driftsliv, liksom han läser många av hennes verk utifrån en sexualbiografisk tolkningsmodell.

Att hennes kärleksdikter är så abstrakta och könlösa förklaras med att hon inte ville eller kunde skriva ut det kvinnliga kärleksobjektet och i stället skrev mer svävande om ansikten, händer, röster. Den sortens tolkningar riskerar i längden att bli självbekräftande – kan hon inte lika gärna ha eftersträvat det allmänmänskliga av rent estetiska skäl?

 

LÄS MER: Ebba Witt-Brattström om behovet av en kvinnlig poesikanon 

 

Ikonisk lyskraft

Svedjedal är som vanligt en utmärkt stilist, men i denna bok, liksom de föregående, finns en dragning åt akademisk gardering som kan bli omständlig i längden. I nästa bok borde en redaktör förmå honom att gallra bland alla ”sannolikt” och ”troligen” och ”rimligen” (det sista är något av en favorit och kan förekomma tre gånger på samma sida).

Med detta sagt är ”Den nya dagen gryr” en definitiv biografi över Karin Boye, inte minst tack vare det digra och vackra bildmaterialet, som på samma gång avförtrollar och förstärker hennes ikoniska lyskraft. Gång på gång möter läsaren den allvarsamma blicken, den svarta pagefrisyren, den asketiska klädseln. Den duktiga flickan som blev en död amazon, en queerikon, en motståndskvinna. I dessa tider vill man hoppas att vi alla är besläktade genom hennes frihetskamp och hopp om en bättre morgondag.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef i Expressen.

SAKPROSA

JOHAN SVEDJEDAL

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv.

Wahlström & Widstrand, 681 s.