Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu står hans stol på vårt kafé tom

Poeten Rolf Aggestam.
Foto: Johanna Aggestam
Salomon Schulman.
Foto: OLLE SPORRONG

Poeten Rolf Aggestam dog den 27 december 2020. 

Salomon Schulman läser hans sista bok och minns en vän.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vi brukar sitta på kafé, han med skatskrattet och jag. Sällan ses vi. Mellan garven brukar han tala om haiku, zenbuddism och bilmotorer. Knepig typ som någon gång ska ha skrivit att ”hans sorg ekar som fotsteg i en kulvert”. Det där är Roffe, poeten, och jag är Rofe, läkare på hebreiska. Vi sörplar till det, två glada geronter.

Sådana har våra möten varit tills nu. I dag är Rolf Aggestam död. Vem bryr sig om att räkna döda i denna kumulativa tidsålder, då dr Tegnell tillfogar konsekvent ett kliniskt ”tyvärr” efter sina svarta siffror?

Som det kommer att sägas: Rolf Aggestam som debuterade 1973 med sitt poetiska alster ”Ditt hjärta är ett rött tåg” gav sammanlagt ut tio diktsamlingar inkluderande den som nu sett dagens ljus – ”Mitt i det veka livet”. Därtill emottog han en rad pekuniära hyllningar och satt på två redaktörstolar, Lyrikvännen och Halifax.

Dödsinstinkten blir för mycket för mig.

Hans kaféstol står nu tom. Jag hade frågat honom strax före jul om han inte skrev något i stil med den oslagbart högoktaniga romanen ”Niagara”. Där skildras som i en galen pikaresk en vansinnesfärd i bil längs Öresundskusten, med författaren och hans hjärntumöranfrätte bror. Rolf Aggestam svarade halvt medgivande på min nyfikna fråga.

I dag är de bägge lika döda. Och här sitter jag mitt i det veka livet. Att skriva en recension eller dödsruna känns som ett plågsamt ödesval.

Alltså, denne poet mötte jag efter att han tolkat jiddischdikter på 1970-talet. Han sa att de hade något underfundigt över sig, inget halleluja utan människor i förtvivlan som skrockar mångtydigt över sin belägenhet.

Sedan dess har jag läst Aggestam utifrån denna hans projektiva tolkning utifrån sig själv.

I den senaste samlingen är rums- och tidskoordinaterna utsuddade likt i en mörk föraning. Dödsångest klämmer jag, den käckfräcke psykiatrikern, ur mig. Lyrikern smyger med sin nyckel och ber i stället läsaren att iaktta vad som sker mellan orden och bokstäverna.

Desperat rådbråkar jag mitt minne om hur jag ska tolka denna utomfreudianska gåtfullhet. Att ur denna existentiella extas extrahera någon sanning känns mig övermäktigt men kör i vind:

Till mannen som inte sitter på den andra kaféstolen påpekar jag att hans blåkopia påminner om kabbala och dada, som om han sökte skapa en ordens alkemi. Den inte mittemot låtsas som ingenting, som om han drar mig ned till en arkeologisk underjordsfärd till ”dolda bokstavsknotors upplösta liv”.

Dödsinstinkten blir för mycket för mig. Jag lämnar min bordskamrat (79 år). Det blir akademierna som får dissekera diktarens dekonstruktioner. 


POESI

ROLF AGGESTAM

Mitt i det veka livet

Wahlström & Widstrand, 79 s.


Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.