Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu klipper posören av navelsträngen

Elis Monteverde Burrau.
Foto: Lena Koller / Modernista
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

Elis Monteverde Burrau släpper självupptagenheten och hittar äntligen fram till sin begåvning.

Martina Montelius läser ”6 juni och solen” – en diktsamling som får henne att utbrista ”jag visste det!”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Elis Monteverde Burrau var inte nöjd med undertecknads recension av hans förra bok, ”De äter ur din hand, baby”. Om detta kunde man läsa på Twitter. Jag efterfrågade ett litterärt bygge som bättre motsvarade författarens begåvning. Säkerligen är det snarare trots än på grund av mina grötmyndiga pekpinnar som det bygget ett år senare står klart i form av diktsamlingen ”6 juni och solen”. Lyssna: ”jag strimlar med ögonen / vilken kick! att skapa knivar / med min blick / som ljuvt neurosedyn - / jag snittar med min syn / se upp när jag ser ner, / min nästa finns ej mer”

Det är fulländad poesi, eftersom dikten är sin egen varelse, med de inre organen humor, musikalitet (man kan lyssna på det som på en låttext på ett främmande språk, eftersom poesin hörs i rytmen), aggression, uppgivenhet och en sorts pervers fröjd över tanken på allsmäktig lemlästning. På den nivån fortsätter det märkligt nog över dryga 300 sidor. Den här typen av dikt brukar annars rymmas i diskreta häften, men här har vi att göra med en flodvåg av kvalmigt försommarvätskande sårskador. 

Strimlor av tvåsamhet och cancer (Monteverde Burrau hade Non-Hodgkins lymfom som barn), jeansjackor och galla, en bödel med helt okej hållning, och framför allt äcklet över att finnas och det lite mysiga med att göra stinkande ragu av hela livet - allt detta krasar mellan gaddarna på Monteverde Burraus stilistiska kapacitet. Därmed glömmer läsaren helt den distanserade posör som nu och då stövlat genom tidigare verk och stört kommunikationen. Texten har klippt den klibbiga navelsträngen till sin författare och avlagt examen i konsten att expandera intellekt, framkalla själsliga smärttillstånd av allvarlig art samt krama ångestskratt ur en bronsstaty. 

Vad en man som heter Elis har för färg på håret, drömde i natt eller tycker om dumma kritikertanter spelar ingen roll. Jag får ett nytt liv av den här boken - men på något märkligt sätt hittar jag genast i det nya livet. Ledigt följer jag de onda smegmatrådarna från tvång till tvång, med vämjelse känner jag igen mitt eget vidriga hat mot harmlösa främlingar, och när självcentrering smörjer sidorna är den inte Monteverde Burraus, utan min egen. Och snuskigast av allt: jag kan inte låta bli att utbrista ”Jag visste det! Jag visste att grabben kunde skriva på riktigt!” En kvävande von oben-attityd från medelklassen sträcker fram sin välmanikyrerade bockfot ur den klimakterievarslande Lindexkoftan. 

Vill man ha sådant beröm? Tveksamt. Men det kan inte hjälpas. Elis Monteverde Burrau har skrivit en bok som slår undan klövarna för mig så jag drattar på ändan i min ombonade gyttjepöl. Det kan jag gott ha, och vore jag författaren skulle jag hämningslöst fira mitt geni. 


POESI

ELIS MONTEVERDE BURRAU

6 juni och solen

Modernista, 304 s.


Martina Montelius är dramatiker, författare och teaterdirektör samt medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83138&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.