Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu går Smirnoff i mål med böckerna om Smalånger

Karin Smirnoff.
Foto: POLARIS / POLARIS
”Sen for jag hem”.
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

I Karin Smirnoffs nya roman handlar det om avslut – och att hitta hem. 

Annina Rabe tar med viss förtröstan farväl av Jana Kippo.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Redan titeln, ”Sen for jag hem”, antyder att det handlar om avslut. När sista delen i trilogin om Jana Kippo inleds är det återigen ”jag” i titeln, till skillnad från förra bokens ”Vi”. Janas tvillingbror, han som heter Bror, har dött under minst sagt dramatiska former (händelsen som avslutade förra delen ”Vi for upp med mor”) och det sammansvetsade syskonparet är upplöst. Men ändå inte: genom boken samtalar Jana ständigt med honom.

Vem är egentligen Jana Kippo utan Bror, och vad är det ”hem” som åsyftas i titeln? Är det hemma i Smalånger, med den våldsamma familjehistorien, med starka dragningen till konstnären John, med alla tilltrasslade släkttrådar och smärtsamma minnen? Eller är ”hem” ett liv bortom byn? 

Den avslutande romanen kretsar kring dessa frågor. Det ges, som aldrig hos Karin Smirnoff, några entydiga svar. Men en sak är klar: för att Jana ska kunna gå vidare mot ett eget liv är det nödvändigt att banden till det förflutna klipps, och detta iscensätter Smirnoff rent bokstavligt. Det är inte bara Bror som nu är borta ur hennes liv, den tredje boken formligen kantas av dödsfall och begravningar. Och till sist är det kärleken John som drabbas av obotlig cancer och tvingar Jana Kippo hem till byn en sista gång.

Sällan luktar romanfigurer så ofräscht som de gör i Smirnoffs böcker.

Men dessemellan varvas berättelsen med återblickar till Janas tidigare liv i Stockholm, bland annat i form av en våldsam relation med en riktigt otäck man. Hennes benägenhet att hela tiden underkasta sig våld i nära relationer går förstås rakt tillbaka till den förfärliga pappan som beskrivs i första delen.

För den som har läst de två tidigare delarna är mycket igenkännbart: Smirnoffs korthuggna, rastlösa språk som aldrig vilar, hennes vindlande balansgång mellan skröna och realism. Sinnligheten, både i sensuell och skitig bemärkelse. Sällan luktar romanfigurer så ofräscht som de gör i Smirnoffs böcker. 

Men framför allt är det romanfiguren Jana Kippo. Bräcklig och stenhård på samma gång, en person med en kolossal styrka och tydliga emotionella tillkortakommanden. Hon gör det inte lätt för läsaren att tycka om henne, men hon är oupphörligt intressant. I den här boken är det framför allt hennes relation till dottern, hon som bortadopterades vid födseln och först i vuxen ålder återfått kontakt med sin mamma, som är minnesvärd i sin sårighet. 

Det här är till stora delar en roman om konstens helande kraft.

Alla relationer är dock inte lika väl beskrivna. När Jana får ställa ut sin konst i Stockholm möter hon Nikki, en kvinna som hon snart inleder en relation med. Nikki visar en möjlig väg i en helt annan riktning, med innerlig kärlek och bort från männen som gjort Jana så illa genom de tre böckerna. Ett problem är att Nikki framstår som lätt endimensionell och idealiserad. Det är som om författaren själv, i likhet med Jana Kippo, inte riktigt vet hur hon ska hantera en potentiell kärlekslycka. Och ironiskt nog är det i stället med Nikkis pappa, den kände skulptören, som Jana utvecklar en ordlös konstnärlig gemenskap. Ännu en man.

Ju mer slutet närmar sig, desto tydligare blir det att konsten kan vara det ”hem” som titeln syftar på. För det här är till stora delar en roman om konstens helande kraft, om att sakta men säkert finna sin egen röst. Det är med viss förtröstan jag nu tar farväl av Jana Kippo. Det kommer kanske ändå att ordna sig. Men lätt blir det aldrig.



ROMAN

KARIN SMIRNOFF

Sen for jag hem

Polaris, 336 s.



Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Alla pedagoger på förskolan var fascister

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med dramatikern och författaren Martina Montelius på videolänk, om skådespelare som äter upp vinglas, munnens koppling till anus och om hemska minnen från förskolan.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Aase Berg. Se det avsnittet nedan.