Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Noveller om de svala kvinnornas frustration

Annina Rabe. Foto: OLLE SPORRONG
Ingeborg Bachmann Foto: Pressbild Ellerströms

Frustrerade kvinnor försöker hantera fyrkantiga män.

Annina Rabe läser en novellsamling som nästan är för smart.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En kvinnlig simultantolk har en tillfällig affär med en affärsman från Wien. De företar en kort resa genom Italien, där de snubblande genom ett antal olika språk försöker kommunicera med varandra.  

Det är en tät och ordrik novell, där själva språket, både det lästa och det upplevda, lägger sig snårigt mellan de två karaktärerna, men också mellan läsare och verk. Det är förmodligen fullkomligt avsiktligt. 

Det här är upptakten till de fem novellerna i den österrikiska författaren Ingeborg Bachmanns ”Simultan”, det prosaverk som skulle komma att bli hennes sista. De är ursprungligen en del av projektet ”Todesarten" (Sätt att dö), som förblev oavslutat då Bachmann själv gick bort i en tragisk brandolycka inte långt därefter. Den har nu klätts i ypperlig svensk språkdräkt av Linda Östergaard.

 

LÄS MER - Maria Edström: Bachmanns estetiska utopism

Språklöshet

Att översätta en prosasamling som till så hög grad handlar just om språkets begränsningar är en bedrift utöver det vanliga. Ingeborg Bachmann är något av en favorit bland författare; en väsentlig del av detta hänger, tror jag, ihop med hennes intellektuella förhållningssätt till språket. 

De fem löst  sammanhängande novellerna i Simultan beskriver alla någon form av språklöshet, situationer med bristande förståelse och kommunikationsförmåga. Det är hela tiden någon form av begränsning som gör sig påmind, som i novellen ”Ni saliga ögon” där en kvinna vägrar att bära glasögon trots kraftigt synfel, ett tilltag som får förödande konsekvenser. 

Den unga kvinnan Beatrix i novellen ”Problem problem” håller på att duka under av sömnig leda; hon spenderar alla sina dagar sovande eller på skönhetssalongen, i tröstlös väntan på sin gifte älskare som hon egentligen inte bryr sig ett dugg om. Och i den i mitt tycke bästa novellen, ”Skällande hundar” engagerar sig den unga hustrun intensivt i sin (av maken försummade) svärmor, utan att egentligen veta varför hon gör det. 

Svalt och smart

I den sista novellen, den långa ”Tre vägar mot sjön” besöker en medelålders kvinnlig krigsfotograf sin gamla far och tänker tillbaka på ett rastlöst och kringflackande liv. Bachmann porträtterar frustrerade kvinnor som försöker hantera en tillvaro där männen är bristfälliga, frånvarande och innerligen fyrkantiga. Katastrofer finns, men de pågår lite i skymundan, kan nämnas i en bisats, och görs aldrig någon stor affär av. 

Det är ju inte de som är det viktiga, utan den språkliga låsning som novellerna förmedlar. Karaktärernas distanserade förhållningssätt och avmätta attityd får mig att tänka på tidiga Marguerite Duras eller italienska författare som Alberto Moravia och Dacia Maraini. Det är intelligent, svalt och elegant, och möjligen på sina ställen lite, lite för smart.

 

NOVELLER

INGEBORG BACHMANN

Simultan

Översättning Linda Östergaard

Ellerströms, 205 s.

 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!