Åsa Linderborg. Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADETÅsa Linderborg. Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADET
Åsa Linderborg. Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADET
Göran Greider. Foto: ROGER SCHEDERIN/STUDIO LIGHTHOUS EXPRESSEN / ROGGöran Greider. Foto: ROGER SCHEDERIN/STUDIO LIGHTHOUS EXPRESSEN / ROG
Göran Greider. Foto: ROGER SCHEDERIN/STUDIO LIGHTHOUS EXPRESSEN / ROG
Greider och Linderborg. Foto: Maxim ThoréGreider och Linderborg. Foto: Maxim Thoré
Greider och Linderborg. Foto: Maxim Thoré

Nostalgisk populism hos Greider och Linderborg

Publicerad

Göran Greider och Åsa Linderborg har skrivit ett vänsterpopulistiskt manifest. 

Ida Ölmedal benar i tankarna om nationalstat, flyktingar och klassklyftor – men hittar inte mycket att glädja sig över.

LITTERATUR | RECENSION. När jag fick Göran Greiders och Åsa Linderborgs bok "Populistiska manifestet" i mina händer blev jag så exalterad att jag hoppade upp och ner på stället.

När jag slår ihop den är jag besviken.

För vem skrev de det här? Vad är syftet? 

"Populistiska manifestet"

Med 151 teser hamrar de båda röda rävarna in sina poänger: Högerpopulismen är en konsekvens av de senaste decenniernas nyliberalism och socialdemokratins acceptans för den. Den kan bara motas i grind av en populistisk vänster. Arbetarklassen lutar fortfarande åt vänster i ekonomiska frågor och kan bli kapitalismens dödgrävare om man bara får den att tänka mer på sjukpenningen än på invandringen. Sossarna måste åter börja tala om "vanligt folk" och ska inte rädas att attackera eliten.

Det är lätt att känna igen argumenten – irriterande stora delar visar sig vara direkt saxade ur texter som författarna redan publicerat i tidningarna senaste åren.

Det är också lätt att stämma in i diagnosen de ställer. Det är inte konstigt om arbetarklassen känner sig bortglömd av samhället. Det finns högst konkreta skäl att göra det: När en arbetare dör på bygget blir det en notis i dagstidningen. Fattiga barn får sämre skola. Lågutbildade cancerpatienter riskerar att dö i onödan eftersom inte ens vården är jämlik. 

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Vi måste sluta kalla alla populister 

Corbyn och Sanders

De har även rätt i att skräcken för högerpopulismen ofta leder till en misstänksamhet mot alla som kritiserar det rådande. Borgerliga debattörer stämplar varje progressivt förslag, från vinsttak i välfärden till arbetstidsförkortning, som "populism" . Den yngre vänstern saknar ofta den äldres sunda etablissemangskritik. Den som ifrågasätter medierna riskerar att anklagas för att tala med Trumps tunga.

I snålblåsten står Linderborg och Greider beundransvärt starka.

Viktigast är att de vill ta vara på människors dragning till politiker som säger att det visst går att förändra. Vänsterpopulismen är en optimism, skriver de.

Det är skälet till att jag börjar läsningen förväntansfull. Vad vi behöver är ju en folklig rörelse som säger att vi har råd: Medelklassen har råd att pytsa in mer skatt till de fattiga. Europa har råd att integrera människor på flykt. Mänskligheten har råd att lämna kolet och oljan i marken och leta oss fram till en livsstil som inte förstör vår miljö. Vi har råd att starta nya rörelser och testa nya sätt att göra politik.

Men i Greiders och Linderborgs bok hittar jag ganska lite av denna experimentlust.

Vad jag finner är något som de har gemensamt med högerpopulisterna: nostalgi. Sverige var som bäst under Palme. Övervintrarna Bernie Sanders och Jeremy Corbyn visar vägen mot framtiden. 

Labour-ledaren Jeremy Corbyn.Foto: ANDY RAIN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Vad är populism?

Det finns många definitioner av populism. De mest användbara beskriver den som någon form av "tunn ideologi", en som ser samhällets avgörande konflikt stå mellan ett enhetligt folk och en elit. I vanliga fall har denna konflikt dessutom en moralisk färgning: folket är rent och eliten korrupt. 

Det sistnämnda distanserar sig Greider och Linderborg från, men det huvudsakliga problemet med populismen består hos dem: Den reducerar samhällets många konflikter till en enda – där majoriteten har rätt. Den sätter ett likhetstecken mellan demokrati och majoritetsvälde. Detta innebär per definition ett hot mot minoriteter – ett problem som Greider och Linderborg inte ens diskuterar.

Fördelning, klass och kön måste hamna framför "migration, värderingar och identitet", skriver författarna. Ointresset för andra maktordningar är slående. 

Ibland vänder de nästan ut och in på sig själva i sina försök att reducera dessa samhällsfrågor till nyliberala avledningsmanövrar.

Rasismen, som i många svenskars vardag innebär en ständig existentiell otrygghet, behandlas främst som ett uttryck för klassojämlikhet. Den skylls rentav på "vänsterliberaler" som föraktar "vita kränkta män". Den pressade vita arbetarklassen retar sig på det "kulturella kapital" som invandrare får när "medelklassen har mångkultur som honnörsord". Detta måste framstå som helt verklighetsfrånvänt för alla utanför den mediekrati de själva tillhör. Åsa Linderborg må läsa DN Kultur med masochistisk frenesi, men vanligt folk gör det inte.

Även metoo ska prompt tryckas in i klasskampsmallen, som om den farligaste platsen för en kvinna vore jobbet. 

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Var flyktingkrisen början på slutet för Europa? 

Försvarar nationalstaten

Vår tids kanske mest komplexa orättvisa, medborgarskapets privilegium, försöker manifestförfattarna lösa med ett liknande alexanderhugg: Nationalstaten är socialdemokratins bästa vän. Vänstern måste väckas ur den "nyliberala" drömmen om en gränslös värld. Dessutom är migrationskriserna till stor del imperialismens fel – hade afghanerna och irakierna bara haft sina "nationalstater" (diktaturer) kvar i full funktion hade allt varit frid och fröjd.

I fäktningen mot halmdockan om nationalstatens avskaffande glömmer de dessutom bort att besvara flyktingkrisens mer konkreta frågor: Var, mer exakt, går gränsen för hur vi skyddar gränsen? Vid stridsvagnar, kulsprutor, utlämningsavtal med diktaturer? Ska utbrottet av en flyktingkatastrof inte alls påverka kalkylen? Och hur gör vi när klimatförändringarna obeboeliggör dessa slumpvis utdelade plättar på jorden, och ordningen faller samman på riktigt? 

Visst är det rätt att bena ut skillnaden mellan Sverigedemokraternas mytologiska syn på nationen, och en pragmatisk acceptans för ett system där varje stat främst har ansvar för sin befolkning. (Dessa behöver för övrigt inte vara nationalstater, det skulle väl duga gott med territoriella, demokratiska stater.) Men i realiteten är ju denna bördsrätt lika orättvis som klassamhället och förtjänar vänsterns intresse.

Författarna skissar visserligen på ett sätt att ta emot fler kvotflyktingar och förordar återkommande amnestier för papperslösa. Men migrationens utjämnande kraft för de som inte flyr från halshuggningar och krig är de inte så intresserade av.

 

LÄS MER: Per Wirtén läser Ivar Arpis och Adam Cwejmans "Så blev vi alla rasister" 

Frihandel och migration

En vänster som är mindre populistisk, men likväl nyfiken, optimistisk och radikal, ställer frågor som: Hur tar vi vara på den växande unga afrikanska befolkning som vill komma till det åldrande Europa för att plugga och jobba? Hur skriver vi frihandelsavtal som befäster en god standard för arbetares rättigheter? Hur skapar vi den mellan- eller överstatliga pakt som faktiskt krävs för att kunna beskatta de rikaste och bekämpa skatteflykt? 

Detta handlar inte om att avskaffa nationalstaten – det handlar om att mjuka upp dess grepp. EU är inte dömt att vara ett nyliberalt projekt, och det mesta av den mytomspunna "globaliseringen" är odramatisk och fantastisk. Den behöver inte innebära en kapitalets nattväktarstat om vänstern bara orkar engagera sig.

Vi borde inte tala om "globaliseringens förlorare" utan om "kapitalismens vinnare", skriver författarna i en klarsynt passage, men glömmer sedan bort att göra just det.

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Därför är flyktingarna vårt ansvar 

Socialdemokratisk valstrategi

Sammantaget påminner det hela om den nuvarande socialdemokratiska strategin, där allt går ut på att neutralisera den jobbiga migrationsfrågan så att vi kan prata om klass igen.

Problemet med det är verkligheten. De nya värderingsskalor som tydliggjorts senaste åren, mellan internationalister och nationalister, frihetliga och auktoritära, konservativa och radikaler, grundas i verkliga intressekonflikter. Folk förstår detta. Vi borde inte söka efter alexanderhugg, utan efter smarta jämkningar.

Men det är nu inte populismens ärende. Författarna konstaterar belåtet att glädjen i att vara vänsterpopulist är att man inte behöver "ägna sig åt svåra kompromisser". Nähä. 

Vilka är målgruppen för den här boken, börjar jag undra. Inte är detta ett försök till ärligt samtal om vänsterns vägval? Bitvis framstår "Populistiska manifestet" mer som en kommunikationsstrategi inför Håkan Juholts återkomst till den socialdemokratiska partiledarposten. 

För att vilja tala till folket, tycks Greider och Linderborg inte alltid ha så höga tankar om vad folket tål.

 

LÄS MER – Karin Olsson om Åsa Linderborg och Benny Fredriksson 

 

SAKPROSA

GÖRAN GREIDER OCH ÅSA LINDERBORG

Populistiska manifestet

Natur och Kultur, 313 s.

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag