Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Norén sitter som en dyster kung på sin tron

Lars Norén i arbete.Foto: Bobo Ericzen
Blickar ner. Lars Norén.Foto: Bobo Ericzen.

Lars Norén visar åter att han är en briljant iakttagare, av alla utom en.

Gunilla Brodrej läser den fjärde delen av ”En dramatikers dagbok”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är som utföra en långsam döstädning. Samla ihop och läsa allt som ligger kvar på skrivbordet, avierna från uthämtningsställena, utkasten, mejlen, sms:en och förstås – dagböckerna. Augusti 2015 till juni 2019. Vingliga pappersstaplar av löpande text. ”En dramatikers dagbok”, fjärde delen. I dag, efter att ha lagt ifrån mig den tjocka boken med tusen och mer bibeltunna sidor, efter att ha tagit del av hans mående under tre år, undrar jag verkligen hur Lars Norén mår just nu. Han har ju kol. 

Samtidigt är jag arg på honom. Jävla självupptagna gubbe som vältrar sig i sin egen olycka och kastar olycka på andra samtidigt som han är en av de mest privilegierade personerna i Sverige. Bara glimtvis gestaltar han sin kritik med den förhöjning och det geni som finns i hans dramatik. Varför går han så lågt?

För att Norén har ålagt sig själv att vara sann och säga sanningar. 

Att Norén ger kärlek är ju något.

Under perioden för den fjärde dagboken blir Trump USA:s president, Sverige har en utdragen regeringskris, Josefin Nilsson dör, metoo händer, kulturprofilen avslöjas, Akademin vacklar. Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredrikssons tar sitt liv, och Dramatens chef Eirik Stubø får sparken. Fredrikssons plötsliga död kommenterar Norén med sorg men också med tacksamhet för att Norén ”aldrig behövde vara beroende av hans maktutövning”. Somliga ger han nålstick, andra medaljer. Nålsticken är smärtsamma, personliga. Men somliga får fint beröm och när han skriver om någon jag känner tar jag en bild på texten och messar för att sprida glädje. Att Norén ger kärlek är ju något.

Mellan 2015 och 2019 har Norén urpremiärer på sina tre pjäser om åldrande, två i Stockholm och en i Paris, samt på den ordlösa ”Stilla liv” på Dramaten dit han återkommer som regissör efter 20 år. Ovanpå detta skriver han dikter, så kallade fragment och slåss mot ett köpmissbruk som står i full blom – trots terapi. Den allestädes närvarande ångesten dämpas framför allt av tillvaron med den yngsta dottern S, som han har delad vårdnad om. I de avsnitten lyser boken av ömhet. 

Han försöker bespara henne skammen över att ha en urgammal pappa. Han städar i dagar efter hennes slajm-experiment, låter kompisar sova över och slaggar då själv på soffan, övar på att ”undvika säga nej”, läser för henne. Beskriver för det mesta deras samvaro som lugn och vacker. 

Kanske drivs han av en längtan att komma bort från ”7:3” och polismorden i Malexander.

Jag hade dock velat vara en av passagerarna på röda linjen när Norén och ett helt barnkalas först åkte tre stationer för långt till Norsborg och sedan traskade från Fittja över bron till leklandet Exploria i Stockholms södra förorter. Norén tar dock inte chansen att göra komiska poänger kring detta. Den enda humorn jag känner av vid läsningen är skadeglädje när man är ense om hans kritik. 

Dagböckerna är ett allvarligt projekt, ridet av en ambition att bli en hel människa. Kanske drivs han av en längtan att komma bort från ”7:3” och polismorden i Malexander som för alltid kommer att förknippas med Norén. Han försöker ideligen förstå Heideggers filosofi, men misslyckas, och de partierna tråkar ut mig. Det är som att han med sina tusentals dagbokssidor skriver sig bort från en känsla av skuld. Så som Åsa Linderborg skriver sig bort från skuld i sin dagbok, ”Året med tretton månader”. Bägge offensiva i sina personabyggen. 

Och Norén skjuter prick.

Som en dyster kung sitter han på sin ofrivilliga tron, ty Norén värjer sig från sin självklara position på parnassen samtidigt som han dömer sin samtid, politiker och medier. Att han irriterar sig på DN är inget nytt, men han går nästan oproportionerligt hårt åt några av Sveriges Radios fullkomligt okontroversiella kulturprofiler, med så träffsäkra karaktärsmord att man trots elakheterna inte kan låta bli att le i mjugg. Inte bara Sveriges Radios utan andra kulturredaktioner gör honom nästan sjuk av vämjelse. I själ och hjärta är han en kritiker. 

Ibland blir retoriken direkt stötande. Jag studsar till inför hans beskrivning av ”sexuellt våldsupphetsade” nyhetsjournalister i samband med rapporteringen om terroristdådet på marknadsplatsen i Berlin julen 2015. På bekvämt avstånd i Vasastan. 

Är han en Weinstein? Han måste fråga henne i ett mejl.

Och kärleken? I den här delen av hans dagböcker vilar han inte i några kvinnors famnar. Den tiden är förbi. Men han blir förälskad i den franska 30 år yngre skådespelerskan Francoise Gillard som gör en av rollerna i hans pjäs i Paris. En dag går han, dramatikern och regissören, fram till henne i kantinen på Comédie francais och kysser henne. Långt senare kommer han att tänka på sitt agerande och förstår att det var en överloppsgärning. Är han en Weinstein? Han måste fråga henne i ett mejl. Hon försäkrar honom att så är det inte. 

Men varför läser människor de här orimligt långa dagböckerna utom på jakt efter skvaller? Det kan ju inte vara för för det filosofiska flummet. Eller de olika ”att göra”-anteckningarna som inte leder nånstans. Intressant för en teaterintresserad är förstås inblickarna från regiarbetet på Dramaten. Noréns envetna ambitioner att komma förbi genikulten som sitter i väggarna och förlösa skådespelarna. Hans oerhört snygga uppgörelse med den sorts tragiska naturalism som framför allt manliga skådespelare inspirerade av Keve Hjelm tyngt svensk teater med.

Men det som dröjer sig kvar är arbetsrelationen med den karismatiske scenografen och kostymören Charles Koroly, som trots sviktande hälsa dagligen gränslar sin elcykel fram och tillbaka de två milen mellan Stockholm och Ösmo för att arbeta med Norén i ”Stilla liv”. De är upptagna med tusen kreativa lösningar medan Charles verkar ”trött” och åker in och ut på sjukhus för olika besvär. 

Läsaren förstår att hans närmaste kollega sedan så många år är döende.

Lars Norén är så inne i arbetet med föreställningen att han inte tycks reagera på Charles kortfattade men dramatiska rapporter om olika behandlingar. ”Man tror att det kan vara gallan, levern, vatten i lungorna, hjärtflimmer, problem med en lossnande hjärtklaff”. ”Han tror att han kommer hem på tisdag”. Och sen övergår dagboken till att handla om något helt annat. Nån ny kavaj. Nåt besök på Ica Baronen. Ett nytt paket som ska hämtas ut. Läsaren förstår att hans närmaste kollega sedan så många år är döende, men Norén som samtidigt arbetar så tätt med dramatik om åldrande och död verkar inte ta in detta förrän det är för sent. 

Sedan går han inte på begravningen. ”Han finns ändå kvar hos mig på det enda sätt han kan vara kvar”. Detta skriver jag inte för att moralisera utan för att det är nåt som rämnar. Och det jag ser där bakom är kanske något som Lars Norén, denna briljanta iakttagare, inte får syn på själv.

 

 

Dagbok

LARS NORÉN

En dramatikers dagbok 2015-2019

Albert Bonniers förlag, 1 100 s.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.