Nobelpristagarens bok hade varit en tragedi i dag

RECENSION. ”Jag är flykting, asylsökande”. Har inte de orden blivit allt svårare att säga? Gör man det ändå, så riskerar man avvisning och återsändande när murar i olika former reses överallt. För bara ett par årtionden sedan var meningen mer möjlig att säga. När huvudpersonen i Abdulrazak Gurnahs roman ”Vid havet” – som ursprungligen gavs ut 2001 – säger orden på en engelsk flygplats tas han åt sidan, skickas till ett ”förvar” där flyktingens ”halvliv” skall levas. 

I Migrationsverkets anvisningar för den som söker asyl i Sverige gäller det att flyktingen måste kunna visa sin identitet: ”Berätta vem du är”. Men vem är en flykting? Är inte han eller hon på väg från ett sammanhang till ett annat? Och då, i den förflyttningen, blir man inte en annan?

Frågorna väcks under läsningen av Gurnahs roman. Hans huvudperson, Saleh Omar, känner sig som en ”figur i en historia som någon annan berättar”. Och som han säger, ”kan ett jag någonsin tala om sig självt utan att göra sig till hjälte, utan att framställa sig som inneslutet i sig självt”? Att tala om sig själv, denna nutidens populäraste övning, är att låsa in sig, fixera det som är rörligt, stilla det som vill förändring.

Omar är på flykt undan ”fullständig underkastelse och servil rädsla”, undan den auktoritära staten och dess våldsapparat. Han är så pass gammal att de engelska myndigheterna förvånas över hans vilja att fly och börja om. Han placeras i en liten stad vid Engelska kanalen: vid havet. Men havet är inte bara kanalen och Nordsjön, det är framför allt Indiska oceanen: vattenvägen som förbinder världsdelar och skapar kulturer. Omars hemö Zanzibar blir en plats för handel, möten, språkblandningar. Och för kolonialism: romanen sträcker sig tillbaka till kolonialismens olika former, de som fortfarande orsakar och styr flyktingströmmar.

”Vid havet” är förankrad i litteraturens värld, i Koranen, liksom i de västerländska klassiker som kolonialismen distribuerar. Men Gurnah använder även ”Tusen och en natt”: med sagornas hjälp kan Omar förstå att det ”var så den känsla uppstod som skulle få mer och mer fäste i mig, att mitt förra liv hade tagit slut och att jag höll på att börja ett nytt, och att det där tidigare livet nu var avslutat för alltid.” Och vem är man då, kan man verkligen meddela det till världens alla migrationsverk? Och om man föredrar att inte berätta…?

Men för nutidens båtflyktingar på Medelhavet är konsten att citera klassisk litteratur inte lika relevant.

Gurnah bygger omsorgsfullt upp en rik och komplicerad romanvärld, han skriver en sorts karta över de havsströmmar och flyktingströmmar som väver samman historier men också repar upp dem. Ibland tröttnar jag lite på detta långsamma, tålmodiga återberättande av förflutna händelser. Men just i sitt stillastående, och det är egentligen paradoxalt, blir romanen en hyllning till det mångskiftande, det rörliga och föränderliga: den applicerar flyktingens blick på världen, den ser annorlunda, den vill inte låta sig fångas så lätt. 

Gurnahs flyktingar i ”Vid havet” är högutbildade och verbala. De kan leka med identiteter alltmedan de genomskådar det spel de deltar i. De citerar såväl Shakespeare som Koranen. Deras författare skriver dem med lätt ironisk hand, de blir aktörer i en förväxlingskomedi. Men för nutidens båtflyktingar på Medelhavet är konsten att citera klassisk litteratur inte lika relevant. Idag skulle nog Gurnah tvingas skriva ”Vid havet” som tragedi. 

Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kulturhistoria.