Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nina Björk lyckas komma åt liberala smärtpunkter

Författaren Nina Björk.Foto: Stina Nylén / Wahlström & Widstrand

Nina Björk har skrivit en ny essäbok om frihet.

Karin Olsson tycker att det är en produktiv kritik av det liberala samhället.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nina Björk är generös mot sina debattmotståndare. Hennes nya bok ”Om man älskar frihet” inleds med ett refererat från ett samtal som vi deltog i på ABF. I det gjorde jag ner Björks idéer om fullständig jämlikhet med att dra Sovjetkortet: I det kommunistiska helvetet hade just sådana ideal utgjort ledstjärna, och det såg man ju hur det gick?

Nina Björk är inte ens sur på mig, hon menar att jag agerade på ”ideologisk instinkt”, att min respons visade hur fast vi är i en samtida föreställning om vad som är möjligt att begära. 

Inte heller rackar hon ner på Per Svensson, som anklagat henne för att dela världsbild med människor som ”förbereder folkmord” och ”bygger förintelseläger”. Istället börjar hon lustfullt att argumentera för varför påståendet är fel, inte på grund av dess hårdhet, utan för att det saknar logisk grund. Man blir nästan lite häpen, van som man är vid no mercy i kulturdebatten.

”Om man älskar frihet” kan ses som en fristående fortsättning på Björks doktorsavhandling i litteraturvetenskap, ”Fria själar”. Nu vill hon bemöta de borgerligas bästa argument om varför det liberala och kapitalistiska samhällssystemet är överlägset och skapar mesta möjliga frihet. 

Det är helt enkelt intellektuellt sporrande läsning.

Hon går så grundligt till väga att hon ibland förklarar resonemangen med utgångspunkten att läsaren är från Mars, helt obekant med ”jordiska seder och bruk”. Det blir onekligen utmattande, om man inte tillhör typen som älskar filosofiska tankelekar. Men jag kämpar mig till ett överseende med det. För när Nina Björk arbetat sig igenom den där omständliga processen kan hon landa i meningar av fullständig klarhet. Som liberal känner man sig ibland som en sådan där fluffig raskatt, som varit ute i regnet och blivit avslöjad som en rätt spinkig figur. Det är helt enkelt intellektuellt sporrande.

Hon menar till exempel att den liberala utopin rent logiskt måste vara när ”vinnaren vet att hen är ensam upphovsperson till sitt lyckade liv och förloraren vet att hen är ensam upphovsperson till sitt misslyckade”. Själv finner Nina Björk ”ingen skönhet i drömmen om en rättvis ojämlikhet”. Tja, när hon säger det så där låter det onekligen grymt med betoningen på individens ansvar.

Vän av ordning skulle invända att liberaler inte sysslar med sådana utopier, utan snarare bejakar den enskildes val och strävsamhet, mångfald och kompromiss, i Sverige oftast också med argument om ett socialt skyddsnät samt viss progressiv utjämning. Men jag tycker att Björk lyckas komma åt några smärtpunkter. 

Jag har med åren blivit alltmer överens med henne om vikten av att förhålla sig till den mänskliga naturen, beroendet och behoven. Den som svultit, legat sjuk i cancer eller bara känt en krystvärk dra in vet att friheten begränsas av kroppens förutsättningar. En banal slutsats, möjligen, men minsta lilla som kan dofta biologi och mänsklig konstitution har länge varit tabubelagt i vår debatt. Minns ramaskriet när Nina Björk för 15 år sedan skrev om det verkligen är rätt med 40 timmar i veckan på förskolan för små barn och om små barn kanske ändå inte behöver sina föräldrar mer än lönearbetet behöver dem? Och om denna situation verkligen är höjden av kvinnlig frihet? 

Galet reaktionärt, tyckte nästan alla. Inklusive jag själv är jag rädd. För den diskussionen är naturligtvis rimlig.

Klimatet är ytterligare ett tema där Björk effektivt kan slå in en kil.

En annan svag punkt är klassamhället. Liberaler är ju förtjusta i framåtrörelse, produktivitet som ett resultat av konkurrens och belöning efter förtjänst. Men h u r mycket ska de belöningarna tillåtas växa innan det blir groteskt? Patrik Lundbergs omtalade ”Fjärilsvägen” ställer implicit frågan om hans döda mamma har sig själv att skylla för att hon bidrog till statistiken om den sjunkande medellivslängden för lågutbildade kvinnor? Även Björk radar upp statistik, som att finansmän värderas så bisarrt högt, men andra som möjliggör finansmannens arbete värderas så lågt. Klimatet är ytterligare ett tema där Björk effektivt kan slå in en kil i bilden av att vi trots allt lever i den bästa av världar.

Jag tror fortfarande att en strävan mot Nina Björks utopi om den totala jämlikheten skulle riskera att ta en ände med förskräckelse. Kritiken hon har mot det liberala lyckoriket är icke desto mindre produktiv, ett beröm som hon nog betackar sig för. Sedan tycker jag att författaren gott kunde begrunda att inget samhälle förutom det liberala, demokratiska och marknadsekonomiska lyckats skapa ett sådant överflöd att så oerhört många människor kan ägna sig åt fler saker än bara livets nödtorft. Som att skriva böcker om politisk filosofi till exempel.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

 

ESSÄ

NINA BJÖRK
Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska.

Wahlström & Widstrand, 263 s.