Nessers mördarhistoria doftar svettig polyester

”Halvmördaren”.
Håkan Nesser. Foto: Jo Voets / Albert Bonniers förlag.
Victor Malm. Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Mord, skam, skuld och kärlek – ingredienserna i Håkan Nessers nya roman är klassiska. 

Victor Malm läser och trivs. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Håkan Nesser och Jonas Hassen Khemiri har mer gemensamt än man vid en första anblick anar – de små metalitterära tricksen, den lätta stilen, de finurliga intrigerna, böjelsen för det flyhänt osannolika – och jag misstänker att det beror på en ganska specifik gemensamhet: båda har, på olika sätt, lärt av Paul Auster

I nya romanen ”Halvmördaren” nickar Nesser artigt mot den amerikanska författaren. Huvudfiguren med det vanvördigt löjliga namnet Adalbert Hanzon läste Austers ”Att uppfinna ensamheten” när han avtjänade fängelsestraff för ett mord han både begick och inte begick, och drar sig några meningar till minnes: ”It was. It will never be again. Remember.”

Trocadero och whisky

Orden hade kunnat fungera motto för ”Halvmördaren”. Romanen är ett slags skuldbekännelse, skriven av en gammal vaktmästare och fängelsekund på ålderns höst. Utan litterära anlag eller pretentioner sätter han sig en dag för att nedteckna sitt liv, för att minnas, för att ge form åt sig själv – och åt den stora skuld han bär. 

Mordet står egentligen inte i centrum. Nej, detta är framför allt en berättelse om försvunnen kärlek, ett liv som aldrig blev, stannade av, stelnade, förvandlades till en sorglig bild: sedan han släpptes ur fängelset har Adalbert fördrivit sin tid i en smutsig lägenhet tillsammans med en bekantskap han gjorde bakom gallren, Trocadero och whisky.

Men även om förvecklingarna som vanligt är många, bjuder på hjärta, smärta, passion och skam, är det en lite mer trögkörd berättelse än vad den inbitne Nesserläsaren är van vid. Pratsamt och tankspritt rullas den fram. Berättaren tvekar inte när han stannar till, gör en utvikning, utan litar blint på att man ska bli tillräckligt charmad av alla smålustiga infall för att inte slå igen boken när ännu en halvfilosofisk utläggning om kärleken eller minnet eller vad det nu är dyker upp. 

Inslagen av skröna och lyteskomik får man stå ut med.

På det hela taget blir jag det. Nessers prosa har, trots pratigheten, ett flyt som är få förunnat, och att ”Halvmördaren” saknar den drömska, lugna vardagsmagi som finns i Nessers finaste böcker gör inte så mycket. Kanske föredrar jag till och med den här romanens geriatriska känsla av gamla kvällstidningar, avslagen öl och svettig polyester. Och även om stilen ibland drar mot pilsnerprosa är den samtidigt präglad med något lågmält och sorgset, ja skört, som gör berättelsen om Adalbert Hanzons förlorade liv genuint rörande. 

Inslagen av skröna och lyteskomik får man stå ut med, likaså att en del tramsiga scener och liknelser – ”schemat är ungefär lika luftigt som ett moln eller en fjärt” – gnager på tålamodet. För ”Halvmördaren” är som Nesser nästan alltid är: trevlig att läsa. Vilket låter tråkigt, men jag menar det som beröm. 

Det är inte en bok man bråkar lustfyllt med, inte en man förargas av eller förändras genom, men det är en ganska fin berättelse om den vanligaste, mänskligaste erfarenheten – att bli av med sitt enda liv, ”att tiden verkligen är en tjuv”. 

Inte mer, inte mindre. 

ROMAN

HÅKAN NESSER

Halvmördaren. Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv. 

Albert Bonniers förlag, 288 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.