Nej, Litteratursverige har inte blivit en sekt

RECENSION. I ”Sympati för djävulen” möter vi en man med en mission. Den forna Biskops-Arnö-studenten, och sedermera publicerade författaren, Johan Heltne, vill göra upp med Litteratursverige i stort, och den mytomspunna skolan på ön särskilt. I en text, som växlar mellan essä och stridsskrift, rör sig Heltne mellan barndomens Livets ord och epileptiska attacker, till tiden på författarskolan och utgivningen av hans senaste roman, ”Emil”. Något är ruttet i riket Sverige. Självklart hänger alla dessa delar ihop.

För på författarskolan, där Heltne sökte efter frihet och öppenhet, hittas snart samma totalitarism och idoldyrkan som i hans forna församling. Samma krav på moralisk renhet. Och hans roman ”Emil”, om en våldtäktsanklagad ung man, fick trots hyllande recensioner ingen större uppmärksamhet. I samtiden rasar Metoo. Heltne blir ombedd av sin förläggare att skriva om sitt manus. Vad har alla dessa saker gemensamt?

Det är skrivet i effektiv prosa, man läser snabbt, i högt tempo. Och för den som följt Heltnes tidigare bidrag till kulturdebatten, känns många stycken igen.

Ändå är det lite svårt att förstå kopplingen. Eller snarare: det är svårt att förstå allmänintresset. Heltne återvänder till sin tid på Biskops-Arnö för femton år sedan, han skriver om lärare som Mara Lee och Athena Farrokhzad. Han beskriver de ideal som då rådde, och hur han känner sig fel.

Jag betvivlar inte att upplevelsen att leva på internat med en bunt aspirerande författare kan orsaka både ångest och depression, eller att alla sådana här klasser utvecklar sina egna regler, sociala hierarkier och så vidare, som för den som står utanför eller inte lever upp till dessa uppfattas som mycket begränsande.

Alltid finns det en teori, en estetisk riktning, som premieras framför andra.

Problemet är bara att Heltne inte beskriver något vare sig nytt eller unikt, utan snarare vad som varit gällande för alla konstnärliga skolor och utbildningar sen tidernas begynnelse. Alltid finns det en teori, en estetisk riktning, som premieras framför andra.

Det finns en omåttlighet i ”Sympati för djävulen”. Dels rör det mytologiseringen kring de personer som vistas på Biskops-Arnö, där tidigare nämnda lärare beskrivs som halvgudar. Just vad Heltne säger sig vilja motverka, bidrar han indirekt till genom att upphöja dessa lärares ord och inflytande till lag. Men det rör också Heltne själv. De exempel han ger om illa behandling på skolan, exempelvis att en lärare avfärdade hans resonemang, eller att en tjej betedde sig konstigt mot honom på en fest, tycker jag låter som en helt normal beskrivning av vad det är att gå i skolan, inte ett bevis på att Litteratursverige blivit en sekt. Vad Heltne lyckas beskriva, snarare än en feministisk konspiration, är ju ett gäng pretton. Och det kan vara illa nog. 

Men anledningen att denna högst personliga upplevelse ges ut i bokform handlar ju också om makt, och att Heltne hittar stöd hos den falang av kulturhögern som gjort typ Athena Farrokhzads existens till ett språkrör för pk-diktaturen Sverige. Vad skulle annars förklara allmänintresset för att hon en gång var tvär på en lektion? Och trots att Heltne oftast är tyst, eller ger med sig, beskrivs han som den enda sanningssägaren, den enda fritänkaren i ett rum fyllt av fega lemlar.

Instinktivt vill jag ändå hylla Heltne för denna småsinthet.

Denna brist på måttlighet återfinns också i beskrivandet av hans författarskap: trots stora stipendier, recensioner i de flesta tidningar, är Heltne inte nöjd. Något måste gått fel, eftersom ”Emil” inte lett till det stora genomslag han hade förväntat sig. Men om Heltne bara besökt, låt oss säga Expressen och sett den bunt med böcker som förlag skickar varje vecka i hopp om en recension, hade han kanske dragit en annan slutsats. Att en roman lyckas höja sig ur bruset är undantaget, att detta uteblir är inte bevis på en konspiration. 

Instinktivt vill jag ändå hylla Heltne för denna småsinthet. Att skriva utifrån sin bitterhet, sin besvikelse, är jag på ett rent estetiskt plan för. Men när han till och med deklarerar att poesi ansågs finare än prosa på Biskops-Arnö, till sin lista på oförätter, börjar jag tröttna. Vem bryr sig om levnadsförhållanden, utgåvor, sålda ex för prosa vs. poesi, när en lärare föredrog dikter?

För Heltne vill omvandla denna privata besvikelse till en systemanalys. Snarare avslöjar han sin egen: där kvinnor rör sig i periferin, och de verkligt viktiga samtalen förs män emellan. Likaså är patriarkatet helt platsbestämt: om man befinner sig i ett rum där det är fler kvinnor än män upplöses det och plötsligt är mannen, i detta specifika fall han och Knausgård, den förtryckta. På ett sätt är det nästan uppfriskande att mötas av en sådan illa förtäckt homosocial världsbild.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och krönikör på Expressens kultursida.

Är Sjölin medskyldig till myten om författarskolan?

TVÅ MÄN I EN PODD: En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.