Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nationalismen dömde dem till ensamhet

Maciej Zaremba Foto: Sofia Runarsdotter/Weyler förlag

Maciej Zaremba har skrivit en bok om sina föräldrars liv.

Per Wirtén läser en historia om hat, rädsla och tystnadskultur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Maciej Zarembas bok om sina polska föräldrar är en studie i tystnadskultur. Hur mamman, Lila, valde självförnekelsens och tigandets strategi för att överleva sina minnen från flyktens och Förintelsens långa år. Hur hennes tystnad sedan bröts av de antisemitiska kampanjerna i Polen 1968, när hon plötsligt sade till sin helt ovetande son Maciej, 17 år, att hon var jude och att de därför var tvungna att lämna landet. Hur tigandet sedan fortsatte, men nu i svensk exil. 

I slutet av boken skriver han, äntligen en aning försonad med sina döda föräldrar: ”Man tiger för att bli en annan och för att inte bli påmind om ensamheten.” Jag har en känsla att orden lika mycket gäller honom själv.

"Huset med de två tornen"

Men mest av allt är ”Huset med de två tornen” berättelsen om hans föräldrars dramatiska öden under Europas farliga 1900-tal. Under kriget var Lila och hennes mor på daglig flykt. De irrade fram genom det besinningslösa våldets geografiska stormcentrum. Deras skräck delades av miljoner judar. Det enda unika var att de med hjälp av mod, intuition och tur lyckades överleva. Vem skulle inte efteråt valt tystnaden?

1946 mötte hon den trettio år äldre Oskar som blev Maciejs pappa. Hon hade återvänt från helvetet. Han hade varit inlåst i en tidskapsel som polsk officer i tysk fångenskap. Han var en radikal reformistisk psykiatriker som ville befria de sjuka från sinnessjukhusens bojor — ett arbete utan framtid i stalinismens epok. Båda antecknades som illojala. 

Lila och Oskar. Vilket märkligt par. De levde nedsänkta i inre ensamhet. När hon tvingades fly 1968 vägrade han följa med. Deras kärlek var gåtfull — om det ens var kärlek.

Maciej Zarembas vrede

Maciej Zaremba gjorde så småningom karriär som inflytelserik journalist i Stockholm. Hans samhällskritiska artikelserier var ofta lysande och verkningsfulla. Under alla år verkar han ha skrivit med ett nedkämpat och väl dolt raseri. Tigandet gick i arv. Mörkläggningen från förr låg fast. 

I "Huset med de två tornen" berättar han hur ”hans fru” — kanske Agneta Pleijel — gjorde långa intervjuer med mamman, men han fick inte lyssna, banden förstördes. Och i avsnitten om sin egen barndom är det valhänt och stumt berättat, en anmärkningsvärd kontrast mot när han skriver om sina föräldrar, då det är svårt att sluta läsa, gripande sorgligt men också med politisk laddning.

Man kan säga att Zaremba förflyttar sin vrede från mamma och pappa till den polska nationalistiska antisemitismen. Han följer den målmedvetna ”reningsprocessen” från det nya Polens födelse 1919, då landet var ett mångkulturellt myller, till dagens helt homogena land, nästan utan judar och andra minoriteter men med fortsatt skräck för de mördade, de ihjälslagna, de brända; för minnesplatsernas makt. 

Nationalismen döljer landets historia

Zaremba noterar att det är en sak att läsa böcker, men en helt annan att sitta i arkiven och bläddra i dokument och vittnesmål; att känna hatet och rädslan i skriftens yta. Den polska författaren Czeslaw Milosz beskrev upplevelsen som ”något av ett gungfly, bege dig dit, du sjunker i dy”.

Egentligen omfattar Zarembas angrepp nationalismens logik i alla länder och tider. För oönskade minoriteter leder den till självförnekelse, påtvingad exil eller utplåning. Lilas olyckliga historia var infogad i ett ideologiskt projekt vi fortfarande kan bejaka eller avvisa. 

Nationalismen döljer sitt lands historia genom att svärma för nationens återfödelse. Det är också ett slags självförnekande tystnadskultur. Genom att återupprätta sina föräldrars öden gräver Zaremba också fram en ståndpunkt om samhällsutvecklingen, om det som händer i Sverige och övriga Europa just nu: den hårda nationalismens återkomst.  

 

LÄS MER – Per Wirtén: Sverigedemokraternas valfilm börjar med en lögn 

 

 

SAKPROSA

Maciej Zaremba

Huset med de två tornen

Weyler, 303 s.

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!