Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Drastiskt och brutalt när byborna skildras

Foto: DANIEL EBERSOLE / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG

Nobelpristagaren Louise Glück är aktuell med ännu en ny bok på svenska. 

Victor Malm häpnar inför den vackra och fasansfulla världen i ”Ett byliv”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Är det inte en smärre nåd att Louise Glück fick Nobelpriset i litteratur i fjol?

Visst, pigga Malmöförlaget Rámus började ge ut henne i svensk dräkt redan 2017, men efter att Mats Malm klampade ut i Börshuset och meddelade att den amerikanska poeten blir den som får casha in en släng Nobelmiljoner, har nu ytterligare två böcker hunnit översättas. Nog för de ekonomiska incitamenten är relativt stora, men ändå, det händer för sällan att utländska författare introduceras brett och raskt, att man som läsare får känna sig som del av en kollektiv upptäcktsresa genom ett stort författarskap. 

Den här sommarens etapp heter ”Ett byliv”. Och till skillnad från de andra översätta böckerna är denna diktbok – Glücks elfte – inte organiserad runt mytologiskt stoff eller ett talande diktjag. I stället följer den en modell som kanske kan kallas traditionellt amerikansk, med förlagor som Edgar Lee Masters ”Spoon River anthology”, Sherwood Andersons ”Winesburg, Ohio” och, möjligen, John Steinbecks ”De himmelska ängderna”. Den är nämligen komponerad runt en by och dess invånare. 

Byn är vagt medelhavslik, tiden obestämd och svävande. Här finns fält, en flod, berg, en fontän och människor som lever sina liv, små lager av vardag och förgänglig existens lagda över geologins långa, evighetslika tid. Några gånger är det daggmaskar och fladdermöss som talar i dikterna, kommenterar de sorgliga människoliven – ett grepp som känns igen från ”Vild iris” – men oftast är det någon av byborna. Det är dem och deras liv som Glück skriver. Metoden ligger nära berättelsen, dikterna är långa, många versrader sträcks ut över sidorna och konventionell poetisk ornamentik är i princip frånvarande.  

Det kan handla om en kvinna som går ut med en hund, en mamma som instruerar sin dotter i sex med hjälp av en fruktansvärt pinsam bok, ett äktenskap som stelnat till ingenting, längtan bort från byn, längtan tillbaka – livshistorier utkastade i ett landskap som följer årstidernas cykler, interpunkterade av återkommande dikter om att bränna löv, höstritualen som gör liv till aska. 

Kring den död som liksom ligger förborgad i allt levande kretsar flera dikter, oavsett om de handlar om ungdomligt uppsprickande sommarbegär eller ödesmättade sjukhusbesök. Men i det senare fallet blir Glücks ofta drastiska och illusionslösa brutalitet ovanligt vacker: 


Det finns en fallucka här och under den luckan

ligger de dödas rike. Och de levande puttar ner dig,

de vill att du ska dit först, före dem. 


Det här vet doktorn om. Hon har sina böcker,

jag mina cigaretter. 


Det är inte en tanke man vill höra. Men det är så Glück jobbar i ”Ett byliv”. Med poetiska pauser och perspektivskiften, från det abstrakta till det konkreta, från obarmhärtiga utsagor till skör skönhet. Världen hon skriver är vacker och fasansfull. Och den enda som finns. I ”Första snön”, en av bokens kortaste och finaste dikter, låter det så här: 


Som ett barn ska jorden somna,

så lyder åtminstone sagan.


Men jag är inte trött, säger barnet. 

Och mamman säger: Du kanske inte är trött, men jag är trött – 


Man kan se det på henne, det kan alla. 

Så snön måste falla, sömnen måste komma. 

För mamman är så in till döden trött på sitt liv

och behöver tystnad. 


Jonas Brun gör överlag ett bra jobb med översättningen, det är otacksamt att tolka talspråksnära poesi; precis som med Stewe Claesons version av Glücks ”Meadowlands” har jag invändningar, men enkelhet är det svåraste som finns. Detaljer som att översättningen ibland kommer parafrasen nära är en annan text. Det här fungerar, även om mycket av Glücks storhet ligger i gömd i oöversättbara språkgrejer kan ingen missta sig på den milda kraften i ”Ett byliv”. Det är inte poesi som upptäcker eller omformar världen, det är poesi om det enda vi egentligen bryr oss om. Och känner alltför väl. 

Livet, förgängligheten, döden. Tiden och kärleken. Diktens gamla ämnen. Sakerna som alltid behöver sägas på nytt. Igen och gång efter annan. 


POESI

LOUISE GLÜCK

Ett byliv

Översättning Jonas Brun

Rámus, 80 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



Göran Greider: ”Känner främlingskap inför kultursidorna”

https://embed.radioplay.io?id=84809&country_iso=se

Göran Greider gästar Expressens mediepodd och diskuterar Skuggefejden, Wolodarskis coronahantering och Måneskins ”snortande”. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.