Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När varje skoldag är ett krig som ska utkämpas

Mirja Unge. Foto: Göran Segeholm
Maria Edström. Foto: OLLE SPORRONG

Mirja Unges nya roman påminner om Virginia Woolf, placerad i svensk landsort i början på 1990-talet.

Maria Edström läser en roman där författaren kryper nära sina gestalter och följer deras medvetandeströmmar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Det är under Kuwait-kriget, läsåret 1990/91, som Mirja Unges femtonåriga romanjag Tove ”går och lever” nånstans i den svenska landsorten. Annars finns inte en enda tids- eller platsmarkör i denna arkaiska landsbygdsmodernitet med pappersbruket, byn, skolbussen till samhället, cigaretter, smågodis, ölburkar, åkrar, slask och ett snett solsken. 

Mirja Unge har alltid varit helt på tvärs med ett outtalat men etablerat sätt att skriva om arbetarklassen; det här social-realistiska eller möjligtvis humoristiskt slagfärdiga formgreppet bortom all individuell komplexitet.

Unge kryper i stället nära sina gestalter, rör sig i vad som sker mellan dem, skriver ner deras känslors koreografi i ett språkets egna medvetandeströmmar som en arbetarklassens egen Virginia Woolf

Hon ligger tätt intill Tove med sin interpunktionslösa prosa: ”..och ser på mig den jag har blivit och sitter och är och jag kan inte dölja det sitter där i stora svarta tröjan och håret allt hår som hänger för ändå ser han mig” som det heter när fadern ser henne sitta vid köksbordet. 

Men Unge bortser alls inte för det som, såväl socialt som psykologiskt, är tufft i Toves värld. Fadern med sina nattskift och sin supersensibilitet, håller Tove och hennes syster i ett tvångsmässigt kontrollgrepp. Syrran med sin hunger på mat, närhet och insyn som närmar sig övergreppets.

Sofistikerat talspråk

Och så kroppen som inte får vara ens egen, varje skoldag ett slag att utkämpa långt före hashtaggarnas tid. 

”Om jag skulle säja vad min kropp har framför sig idag vad dom gör med den. Jag har inga ord för det ens händerna är bara där och pinnarna slagen och nypen varje dag är dom där.” 

Unge är också dramatiker och det märks i hennes sätt att gestalta och nosa upp undertextens uttryck; ett tigande i en bil blir fyllt av kontakt: ”Han sneglar på mig och adamsäpplet rör sig på halsen som om det fanns ord nånstans mellan oss.” 

Den här förment talspråkliga men litterärt så sofistikerade berättelsen stegras också i en dramatisk kurva där teman upprepas likt vågor som rullar allt starkare; en familj som inte funkar ”nu får ni betala toapapper själva” säjer farsan, en skolklass som inte funkar ”vi kan inte hantera klassen” får föräldrarna veta, alla blåmärken och värkande blygdben, alla jobbiga känslor som skyfflas runt. 

Toves inre liv och hennes kropp utsätts ständigt för attack, för invasion - precis som Kuwait …

Men för varje ”surfning” på vågorna får Tove en allt tydligare kontur och gräns. I slutet är kriget över – även om, som farsan säjer, ”Saddam nog har mer jävelskap på gång”. 

Mirja Unge är bättre än någonsin i ”Jag går och lever”.

ROMAN

MIRJA UNGE

Jag går och lever

Norstedts, 191 s.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Maria Edström här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!