Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När vänskapen prövas av svennig emoji-feminism

Donia Saleh.Foto: Märta Thisner / Bonniers förlag
Foto: Bonniers
Foto: OLLE SPORRONG

Två bästisar slits isär i konflikten mellan svenskhetsnorm och motstånd.

Daniel Sjölin finner ett urdrama i Donia Salehs debutroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sista året på gymnasiet skakar marken. Kulturella och ekonomiska skillnader utkristalliseras, personligheter träder fram och erotiken är grund som en emoji.

Lika lätt som det är att göra en roman av det, lika svårt är det att göra en bra sådan. Leila, som för ordet i Donia Salehs debutroman ”Ya Leila”, är en motvillig mästare i självutplåning genom den klassiska dubbla blicken. För en tonåring mitt i den kulturella svensk-normen, sträcker sig ofta det bekymret – att anpassa sina åtbörder till en inbillad blick från omgivningen – till tron att alla är lika intresserade av ens frisyr som man själv är. 

För att visa att hon inte själv är en hund.

Men för den från ett hem med låt säga irakiska rötter i utkanten av staden, är det inte lika enkelt. Leila vill (cyniskt) ”återuppstå i en svensk morsas livmoder”. Hon vill (cyniskt) ”bli skrubbad” från sin egen kultur. I drömmen gifter hon sig med Leo, och träffar hans svennefamilj och blir med både barn och slalomutrustning. 

Hon mutar (cyniskt) de medelklassfeministiska, approprierande ”glitterfittorna” i klassen med smoothies, imiterar oavsiktligt deras träiga dansrörelser, och tankarna löper blixtsnabbt när hon nödgas hälsa på en glitterfittas mammas hund – för att visa att hon inte själv är en hund.

Snudd på oskiljaktiga sedan födseln sliter denna konflikt bästisarna isär.

Sällan har denna dubbla blick tagit så effektiva tuggor på en huvudperson. De kulturella psykologiska vardagskrafter Leila manövrerar genom blir smärtsamt uppenbara, särskilt som hon är allt annat än ett omedvetet offer för dålig självkänsla. 

Mot glitterfittornas tolkningsföreträde av den feministiska kampen står det betydligt mer akuta och riskabla motstånd som bästisen Amila utövar, utan cynismen i skyddad parentes, när hon konfronterar en lärares sosse-rasism.  Snudd på oskiljaktiga sedan födseln sliter denna konflikt bästisarna isär. 

Jag njuter. Det är skrivet med tajming, humor, precision såväl som frivolitet, intuitiv lyhördhet, avklarnat betraktande och solid medkänsla. Ett annat ord är talang.

ROMAN

DONIA SALEH

Ya Leila

Albert Bonniers, 228 .s

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.