Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När vännerna blir politiska fiender

Anne Applebaum.Foto: Alexander Mahmoud/DN/TT / Alexander Mahmoud
”Twilight of democracy. The seductive lure of authoritarianism”.
Göran Rosenberg.Foto: OLLE SPORRONG

Anne Applebaums nya bok är en varningsklocka om hoten mot demokratin. 

Göran Rosenberg läser ett starkt vittnesmål om högerns intellektuella svek.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I slutet på 1960-talet drogs jag in i den revolutionära vänstern och tyckte och tänkte saker som jag i dag finner oförsvarliga. Jag var ung det medges, 18 år, och det hela varade inte länge, men under större delen av mitt liv har jag försökt förstå vad det var som hände och varför. Och inte minst, vad en sådan rörelse hade kunnat få åtminstone några av oss att göra. Eller som jag skrev 25 år senare (i min bok ”Da capo al fine”): ”I en annan tid och ett annat läge hade nackskottens män stått redo också här.”

Jag trodde mig också veta ungefär vilka de skulle kunnat vara. 

Det hade inget att göra med social och ekonomisk bakgrund, förstod jag snart. Inte heller med utbildning och intelligens. 

Det var något annat, svårare att ta på och redogöra för.

Jag påminns om detta när jag i Anne Applebaums bok om ”demokratins skymning och det auktoritäras förföriska lockelse” läser om bröderna Jacek och Jaroslaw Kurski. De föddes båda i samma familj i Gdansk, fostrades båda i samma regimkritiska miljö i 1980-talets Polen, engagerade sig båda i den underjordiska Solidaritetsrörelsen och blev båda en del av det demokratiska Polen som växte fram efter den sovjetstödda kommunistregimens sönderfall 1989. 

Men därefter skulle deras vägar dramatiskt skiljas åt. Den yngre Jacek gjorde politisk karriär i det nationalistiska och populistiska parti, Lag och rättvisa, PIS, som tog makten i Polen 2015. Han utnämndes till chef för den statliga televisionen, Telewizja polska, TVP, som han snart rensade på självständiga journalister och förvandlade till en skrupelfri propagandaapparat i partiets tjänst. Den äldre Jaroslaw blev sommaren 1989 presstalesman för Solidaritetsledaren och blivande presidenten Lech Walesa, men valde redan ett år senare att lämna politiken för att bli journalist på den liberala dagstidningen, Gazeta Wyborcza. Där är han i dag ställföreträdande chefredaktör och frekvent måltavla för den polska regim som med broderns hjälp är på väg att underminera de demokratiska fri- och rättigheter som han trodde att de båda en gång tillsammans hade kämpat för tillsammans. 

Bröderna Kurski talar inte längre med varandra.  

En efter en slängde republikanska politiker sina åsikter och principer överbord.

Det gör heller inte många av de människor som Anne Applebaum en gång betraktade som sina vänner och med vilka hon trodde sig dela värderingar och ideal, men som hon nu går över gatan för att slippa hälsa på. Applebaum skildrar några glada fester som inte skulle blivit särskilt glada i dag, eftersom så många som då var vänner har blivit fiender. 

Gång efter annan återkommer de i bokens berättelser, vännerna i Anne Applebaums liberal-konservativa krets som vänt kappan efter vinden och blivit medlöpare till auktoritära partier och regimer. Där finns den ungerska vännen Mária Schmidt som blivit fullblodspropagandist för Orbán-regimen, med förtäckta antisemitiska kampanjer och allt. Där finns den polska vännen Anna Bielecka som blivit vän med ledaren för PIS, Jaroslaw Kascynski och inte längre vill tala med modern till sitt gudbarn. Där finns de republikanska vännerna i USA som skamlöst försvarar samme Donald Trump som de före valet hade skämtat om och föraktat. 

I en artikel i tidskriften The Atlantic (Juli/augusti 2020) berättar Applebaum om Lindsey Graham, den republikanske senatorn från South Carolina som före valet hade kallat Trump idiot och rashetsare, men som efter valet har knäckt varje kota i sin politiska ryggrad för att kunna böja sig också för presidentens mest idiotiska och rashetsande infall. Grahams politiska och moraliska självförödmjukelse blev stilbildande. En efter en slängde republikanska politiker sina åsikter och principer överbord. Undantaget var förre presidentkandidaten Mitt Romney som ensam bland republikanerna i senaten röstade för att Trump skulle fällas i riksrätt. 

Utifrån de två männens skilda bakgrunder och livsvägar hade man möjligen kunnat förvänta sig att rollerna skulle vara ombytta, skriver Applebaum. Att Graham med sin bakgrund i militär och rättsväsende skulle vara den principfaste, och Romney med sin bakgrund i affärsliv och finansvärld den opportunistiske. Men bakgrund och livsväg visade sig betyda mycket lite för att i efterhand förstå skillnaden mellan Graham eller Romney – eller vilka av Anne Applebaums vänner som skulle bli hennes fiender. 

Applebaum har naturligtvis inget till övers för den radikala vänstern.

Så vad avgör vilka av oss som blir vad? Applebaum refererar till studier som säger att det har med personligheten att göra. Att det finns personligheter som är mer auktoritärt lagda än andra. Att vad som förenar dem är en aversion mot ovisshet och mångfald och en motsvarande längtan efter förutsägbarhet och enhetlighet. Att under vissa omständigheter kommer sådana personer att vara mera benägna än andra att vända demokratin ryggen. 

”Om historien är någon vägledning”, tillägger Applebaum, ”så kommer alla våra samhällen med tiden att göra det.” 

Därmed också sagt att detta är en pessimistisk och tidvis bitter uppgörelse med de politiska miljöer som Applebaum själv verkat i, med politiker och intellektuella som alla tycktes försvurna åt demokratins och rättsstatens principer, men som med chockerande lätthet visade sig kunna bli vägröjare och propagandister för partier och regeringar med omisskännligt auktoritära drag och ambitioner. 

Applebaum har naturligtvis inget till övers för den radikala vänstern, hennes antikommunistiska övertygelse sitter djupt, och hennes prisvinnande böcker har till stor del ägnats sovjetsystemets förbrytelser, men hon anser att till skillnad från i går är det den radikala högern som i dag förkroppsligar det auktoritära hotet. Det är en höger som är mera revolutionär än konservativ, mera Lenin än Burke, men som i land efter land förmått locka till sig alltför många av Applebaums forna liberal-konservativa vänner för att inte få henne att tvivla på den demokratiska hållfastheten också i sin egen politiska tradition. 

Applebaums bok är kort och essäistisk och jag läser den som en kombination av självrannsakan och varningsklocka. 

Varningsklockan är hon inte ensam om, demokratins skymning har varslats av många. Men hennes självrannsakan är unik och drabbande. 

Så bottenlösa intellektuella svek – så nära henne själv. 

Och så nära oss själva.

 

 

SAKPROSA

ANNE APPLEBAUM

Twilight of democracy. The seductive lure of authoritarianism

Doubleday, 224 s.

 

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.