Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När svensk press fick hunger efter flickmord

Peter Englund.Foto: Thron Ullberg.
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG

Peter Englunds nya bok handlar om ”Kloroformmordet” i Hökarängen 1965. 

Hanna Nordenhök ser problem när mördaren träder fram mer än offret.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Offret”, skriver Peter Englund i sin bok om mordet på Kickan Granell i Hökarängen 1965, ”är objektet som är berättelsens förutsättning men nästan aldrig dess mittpunkt”. Mordhistorier tenderar som vi vet gärna bli narrativ där den mördades röst nästan alltid går förlorad. 

En bra bit in i ”Söndagsvägen” undrar jag hur Englund ska lösa det problemet, smärtsamt medveten som han är om att även den skildring han själv är i färd med att skriva i viss mån utgör en del av den mediala mördarindustri han vill problematisera. 

Inte minst undrar jag därför att så mycket av boken upptas av gärningsmannen Friedrich Wagners röst. Den 24-årige österrikaren kommer till oss genom de både många och långa citat som Englund återger ut Wagners anteckningar om våldsamma ”projekt” han fantiserar om att utföra. 

Kickan förblir den undflyende konturen.

Jag är inte säker på om denna mördarens förlängda dominans över offret genom återgivandet av Wagners monotona, kvinnohatande och paranoida tankevärld får någon egentlig lösning i ”Söndagsvägen”. Kickan förblir den undflyende konturen av en ”kavat” och ”något bullrig” 18-årig tjej med en för sextiotalets mått mätt ganska vanlig svensk framtid för sig, även om Englund anstränger sig för att synliggöra henne. 

1965. Ann-Greta Sundin, huvudvittne till mordet på väninnan Marianne Granell, tillsammans med förste kriminalassistent Sigurd Furugård.Foto: HANS ERIXON / TT / DN

Om hon trots allt får en sorts eftermäle i boken, så är det i form av att Englund fyller platsen för hennes frånvarande röst med det brusande ljudet av hennes sextiotal. Läser man en smula förbi Wagners utläggningar blir det tydligt att det finns en sorts ömsinthet i det tilltaget som gör ”Söndagsvägen” till en bok som lyser av återhållen sorg. 

Kanske också av en skuldtyngd tacksamhet gentemot Kickan och hennes brutalt förkortade liv, som här får bli farkosten för djupdykningen ner i en epok som också sammanfaller med Englunds egen barndom.

Snarare berättelsen om en tid än ett mord

Tidsandan beskriver han med elegans och självklarhet, diskret och utan att skylta med det gedigna forskningsarbete som måste ligga bakom. 1965 bänkar sig familjerna framför tv:n och tittar på Perry Mason och Fråga Lund. Barbiedockan är årets nya fluga, det är James Bond-feber och vem som helst som vill banta eller tentamensplugga kan köpa Preludin på Apoteket.

Barbiedockan tar världen med storm på 60-talet.Foto: Jacob Forsell

”Söndagsvägen” är alltså snarare berättelsen om en tid än ett mord, och i det blir den delvis ett personligt minnesarbete. Ett viktigt spår i texten är också förhållandet mellan fakta och fiktion. Under industrisemesterstiljten 1965 tävlar löpsedlarna om att vara mest rafflande – rapporteringen kring Hökarängenmordet sägs ha bildat skola för många efterföljande kvällstidningssomrars hunger efter flickmord. 

Englund har själv haft en uppsjö av dramaturgiskt tacksamma detaljer och gestalter att tillgå i sitt material, saftiga bär färdiga att plocka för en historiker förklädd till Kalle Blomkvist. Han samlar och återger dem med omsorg, inte utan ambivalens inför uppdraget. I en poetiskt mättad epilog står detta tvehågsna berättarsubjekt återigen utanför Söndagsvägen 88, han tvekar, han vill knacka på men låter bli. Det är en vacker bild av den ömtåliga tröskeln mellan litteratur och liv. Och när författaren till sist stiger ur sin berättelse glimtar levandets blekgula sol fram ur fiktionens moln.   

 

SAKPROSA

PETER ENGLUND

Söndagsvägen

Natur & Kultur, 334 s. 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.