Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När pappa är våldsam får barnet betala

Elisabeth Hjorth. Foto: PERNILLA AHLSÉN / 10TAL
"Fadern".
Hanna Johansson. Foto: PRIVAT

Elisabeth Hjorths nya bok har sin styrka i skildringen av barndomens klaustrofobiska ödslighet, tycker Hanna Johansson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. I Elisabeth Hjorths femte skönlitterära bok ”Fadern” talar en flicka, morsk och allseende. Så småningom utkristalliserar sig ett sammanhang. Det är 1980-tal, förstår man av referenser till aids och till tv-serien ”Dallas”. 

Det är en brutal fadersfigur som kanske eller kanske inte är berättarjagets förälder; det finns ”Fadern” som straffar och som sätter skräck i sin familj, men det finns också en man som kallas ”pappa”, och det finns en ”mamma”, och det finns ”mina syskons mor”. ”Fadern talar”, skriver Elisabeth Hjorth, ”hans patriotiska vrede fyller rummet. Pappa och mamma mals till benmjöl mellan hans käkar.”

Klaustrofobi

Så det rör sig alltså om olika personer. Eller? Efter tre genomläsningar har jag fortfarande inte riktigt lyckats reda ut släktförhållandena. Det spelar kanske egentligen inte särskilt stor roll, men det avslöjar något om graden av gåtfullhet.

Textens styrka ligger om inte i tydlighet, så i den stämningsmättade skildringen av barndom som ett tillstånd snarare än en radda av anekdoter. Elisabeth Hjorth fångar både klaustrofobin och den stora ödsligheten i att vara barn. ”Jag vet inte om jag hinner göra den lycklig eller om det redan är för sent”, tänker berättarjaget om sin barndom. 

 

Välvilja och våld

Just det här barnet är utelämnat till välviljan hos en oförutsägbar och våldsam man, och bokens kulmen utgörs av ett svek, en traumatisk urscen som kanske senare i livet blir det som får henne att definitivt kunna säga: Nej, jag hade inte en lycklig uppväxt.

Ibland är Elisabeth Hjorths språk glasklart träffande: ”persiennerna som faller som giljotiner i rader av fönster” heter det i en otrolig mening, och hon briljerar när det kommer till att förena det torftiga och det storslagna. 

Andra meningar, som den återkommande ”Jag är den som kallas sot”, känns som att de är betydligt roligare att skriva än de är att läsa. Det är när det lyriska och det exakta förenas som ”Fadern” är som bäst. Då blir flickan kropp i stället för ord. 

 

 

 

ROMAN

ELISABETH HJORT

Fadern

10TAL bok, 96 s.

 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!