Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När mediernas frälsare körde rakt ner i diket

Joachim Berner. Foto: OLA AXMAN / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ
”Den förlorade sonen. Bakslag, framgång, bokslut”.
Annina Rabe. Foto: JENNIE SMITH / JENNIE SMITH/PRESSBILD

Joachim Berners mediekarriär var enastående – och mycket kort.

Annina Rabe läser en lågmäld självbiografi med mediehistoriska kvaliteter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om det är något man blivit varse i dessa tider av mediedrev så är det hur mycket hårdare fallet alltid blir för den som en gång hyllats som en hjälte. En annan sak man påminns om är hur kortlivade de flesta drev är. Tiden är trots allt förlåtande. De personer som genomlever stora drev i dag kan alltså trösta sig med att de om några år är – i bästa fall – en förhållandevis bortglömd parentes.

Så när jag får Joachim Berners självbiografi på mitt bord måste jag först friska upp minnet rejält angående vad hela Berner-gate egentligen gällde. Det var något med Gudrun Schyman. Det var något med att han aldrig fick bli vd på Sveriges radio. Det var något med sextrakasserier. Det är det jag minns. Visserligen skrev jag då i Svenska Dagbladet, en av de tidningar som aldrig benådades med Berners frälsande handpåläggning. 

Att jag skriver ”frälsande handpåläggning” är inte för att raljera. För det jag verkligen minns är hur Joachim Berner hyllades som en mediernas räddare när han tillträdde som redaktionschef och därefter chefredaktör och vd för Dagens Nyheter. Det var 1990-tal, det var medieexplosion och stora tekniska förändringar på gång. Föryngring och förändring var mantrat, och det var den 34-årige Berner som skulle ta DN in i den nya tiden. 

Göteborgs-Posten

Han var ekonom i botten men halkade tidigt in i spalterna: som redaktionschef på Göteborgs-Posten och Veckans affärer, och dessförinnan musikrecensent och musiker. Han ansågs vara exakt den rätta kombinationen av räknenisse och skön kille för att modernisera DN. Jobbet var inte helt tacksamt och Berner blev inte populär bland alla. Bland annat skulle en hel yrkeskår av grafiker avvecklas till förmån för nya tekniska innovationer.

När Joachim Berner nu samlar sina erfarenheter i bokform uttrycker han själv viss förvåning över de enorma förhoppningarna. Det är en ganska lågmäld självbiografi, varken stöddig eller bitter. En antydan till självrannsakan finns, men den dras sällan långt. Anklagelserna om sexuella trakasserier sveps över som en ”oskyldig flirt”. En viss svårighet med gränser antyds, men utvecklas aldrig. Boken är också fascinerande mansdominerad. En rad viktiga män passerar revy, men ytterst få kvinnor nämns. Det säger mycket om Berner, men också om medias homosociala klimat under den här tiden. Jag vill tro att det är bättre nu.

Expressen

Det var när Berner fick i uppgift att även frälsa Expressen som de verkliga problemen började. Hans idé om en ”schysst tidning för ett schysst Sverige” för urbana storstadsläsare rimmade illa med kvällstidningssjälen och upplagan rasade rekordsnabbt. 

Berner lämnade jobbet efter mindre än ett år. När den ”schyssta” tidningens ansvarige utgivare blev fälld i Högsta domstolen för att ha släppt igenom en löpsedel om att Gudrun Schyman spelat in porrfilm och rykten spreds om att Berner sextrakasserat en kvinnlig kollega blev fallet tungt. Han förlorade det jobb som vd på Sveriges Radio han blivit lovad, och lämnade mediebranschen.

Berättelsen om Berners korta karriär är intressant för att den sammanfaller med de kraftiga förändringarna medierna genomgick under dessa år. Det medielandskap han beskriver känns mycket länge sedan. Nätet är något som bara anas i kulisserna. I dag är situationen som bekant en helt annan. Men Expressen lever och har hälsan. 

MEMOAR

JOACHIM BERNER

Den förlorade sonen

Mondial, 252 s.

Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!