Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När känslorna blir viktigare än sanningen

Peter Pomerantsev.
Foto: Filip Van Roe © Reporters
”Det här är inte propaganda”.
Ulrika Kärnborg.
Foto: OLLE SPORRONG

Vi håller på ett förlora demokratin, menar Peter Pomerantsev i boken ”Det här är inte propaganda”.

Ulrika Kärnborg läser en viktig studie av samtida desinformation. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Alla vet numera vad begreppen post-sanning och fejkade nyheter står för, men hur drabbas oskyldiga civila när de blir indragna i det så kallade informationskriget?

I en ny HBO-dokumentär, ”After thruth. Disinformation and the cost of fake news” av Andrew Rossi, får vi möta ett av offren. Det är krögaren James Alefantis, vars populära familjerestaurang Comet Ping Pong figurerade i en av de mest bisarra konspirationsteorierna under 2016, den så kallade ”Pizzagate”. 

Enligt ryktesspridningen i sociala medier fungerade restaurangen som bas för en pedofilring med kopplingar till Hillary Clinton och Demokratiska partiet. I december öppnade en ursinnig man från North Carolina eld inne i restaurangen med sin automatkarbin, men lyckligtvis kom ingen till skada. Mannen sa att han bara hade velat rädda barnen som han ”visste” hölls fångna där.

Jag tänker på ”Pizzagate” när jag läser Peter Pomerantsevs senaste bok ”Det här är inte propaganda”. Den prisbelönte ryskbrittiske journalisten fick stor uppmärksamhet när han för några år sedan publicerade reportaget ”Ingenting är sant och allting är möjligt”, en undersökning av hur sanningsbegreppet i dagens Ryssland har hamnat i total upplösning, och hur denna upplösning spritt sig till väst. 

Vad som återstår är glädjen i att ge utlopp för ilska och hat, eller att frossa i nostalgi.

Det är högaktuell läsning även 2020; under brinnande coronakris rapporterar EU vs Disinfo, en del av EU:s utrikestjänst, om hur proryska medier systematiskt sprider desinformation om covid-19 för att destabilisera EU, samtidigt som Kina använder epidemin för att framställa det egna landet som överlägset. 

I den nya boken söker Pomerantsev upp människor med unika kunskaper om hur desinformationskampanjer fungerar. Vi får möta journalisten Ljudmila Savtjuk, som infiltrerade en rysk trollfabrik, den internationella nätaktivisten Srdja Popovic från Serbien, men också spinndoktorer i Washington, ukrainska frihetskämpar och mexikanska knarkkungar. Vad de har gemensamt är att de tvingats inse att sanningen är ett tänjbart begrepp, och att fakta inte spelar någon roll när det enda som räknas är att vinna informationskriget.

Kanske behövs det en gemensam yttre fiende för att vi ska inse vad som är verkligt och vad som är lögn.

Inget av det här är nytt, men Pomerantsevs viktigaste poäng är att han pekar på den ideologiska tomhet som döljer sig bakom flosklerna. Han menar att desinformationen blir särskilt viktig i en tid när politiker och makthavare inte längre kan erbjuda någon vision av en bättre framtid. Vad som återstår är glädjen i att ge utlopp för ilska och hat, eller att frossa i nostalgi. 

Vi håller inte bara på att förlora demokratin, skriver Pomerantsev. Vi håller på att förlora förståelsen för ordets själva innebörd. Fast är det så illa? Finns det inte ett ljus i mörkret: små tecken på att corona-pandemin, hur fasansfull den än är, kan få oss att nyktra till?

Amerikanska opinionsundersökningar visar i alla fall att demokrater och republikaner håller på att utveckla en samsyn när det gäller viruset och dess bekämpning. Kanske behövs det en gemensam yttre fiende för att vi ska inse vad som är verkligt och vad som är lögn – och att sammanhållning är en säkrare väg till överlevnad än splittring.


SAKPROSA

PETER POMERANTSEV

Det här är inte propaganda. Kriget om sanningen

Översättning Djordje Zarkovic

Ordfront förlag, 269 s.


Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 



Varför är alla i bokbranschen kufar?

Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett spontant program från corona-karantänen.

På videolänk samtalar Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.