När kammar en robot hem Augustpriset?

Johannes Anyuru nominerades till Augustpriset 2017 för sin roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar".
Foto: KHIM EFRAIMSSON / NORSTEDTS

Marit Kapla läser en dators poesi och funderar över den mänskliga litteraturens utgångspunkt i kroppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | KRÖNIKA. Jag läste en dikt häromdagen som fick mig att svaja till. Den är på engelska, heter ”Orange light”, och de första raderna lyder: 

”I conduct myself in a windy manner because I am/drunk and enchanted in this field.”

Kanske var det jag själv som suggererade fram känslan av att för en sekund förlora fotfästet. Dikten ingick nämligen i Svenska Dagbladets reportageserie om artificiell intelligens och jag visste redan när jag läste den att den skrivits av ett datorprogram. Kanske var det helt enkelt orden om att vara berusad och röra sig svajigt, som fick mig, möjligen med referens till egna kroppsminnen, att må illa. Eller famlade jag förgäves efter något slags kropp i texten? Som när jag en gång provade en virtual reality-hjälm som inte fungerade, och plötsligt hade ett pixlat ingenmansland under fötterna?


LYSSNA: Johannes Anyuru om islam och litteratur i podden "60 minuter"

Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad

En poet av kött och blod hade åtminstone i teorin kunnat sätta ihop texten på precis samma sätt. Datorprogrammet har trots allt skapats av människor – i det här fallet en amerikansk AI-entusiast. Ändå kan jag inte sluta tänka på vad det innebär att ta del av en text skapad av en kroppslös enhet.

Jag tänker på det särskilt mycket när jag läser litteraturvetaren Evelina Stenbecks intressanta doktorsavhandling, "Poesi som politik", som Ellerströms förlag gav ut i våras. Hon undersöker författarna Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads poesi för att se hur de går till väga för att ladda sina texter med en kraft som får effekt på det omgivande samhället. 


LYSSNA: Athena Farrokhzad om poesi, politik och döden i podden "60 minuter" 


Poeten Athena Farrokhzad.
Foto: / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Poesi med kropp

En gemensam nämnare är att båda utgår från kroppen och dess förhållande till världen. I deras poesi finns kroppen med på flera nivåer, skriver Stenbeck. Som fysisk kropp som kan utsättas för våld, som kroppar som betraktas utifrån av andra och som kroppar som framträder i fysiska rum. Eftersom Stenbeck vill undersöka strategier och kännetecken hos en samtida, aktivistisk poesi, har det också betydelse att både Anyuru och Farrokhzad använt det muntliga framträdandet – en handling i tid och rum – som en viktig del i sin litterära verksamhet.

I morgon måndag delas Augustpriset ut vid en gala på Konserthuset i Stockholm. En av de nominerade i kategorin årets svenska skönlitterära bok är Johannes Anyuru för sin dystopiska vision av Göteborg några år framåt i tiden: "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar". Romanen ingår inte i Stenbecks analys, men helt klart spelar kropparna roll även här, i berättelsen om en stad som våldsamt kategoriserar och segregerar sina invånare.

Det känns lite långsökt att måla upp en bild av framtida Augustgalor med svajande AI-robotar som prismottagare. Men relationen kropp-litteratur-politik kan vara värd att fortsätta tänka på. Många människor lever numera sina liv till hälften som digitala avatarer – med sinnena placerade i spel, chattar och på digitala kommunikationsplattformar. Förändrar det våra upplevelser av att ha en kropp? Och vilken sorts politisk litteratur kan i så fall komma ut av det?


LÄS MER: Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" – en magnifik berättelse om vår tid


Marit Kapla är krönikör för GT Kultur.