När gravidlyckan bryts av ett cancerbesked

RECENSION. Olivia Bergdahls tredje roman börjar i Umeå. Romanjaget har precis fått reda på att hon är gravid, hon är på en av alla dessa föreläsningsturnéer hennes karriär består av, det är kallt och halt och hon bär på denna stora hemlighet. ”Vård & omsorg” börjar ljuvligt, suggestivt, hon skriver till ett du, du:et är bebisen i magen, den lilla människan som börjat ta form. 

Så går månaderna, tankarna utvecklar sig, graviditeten blir allt mer konkret, berättarjaget beskriver intrikat tillståndet, glädjen, oron, varvat med livsråd till det blivande barnet. På vissa sätt påminner boken om en gåva: denna ska du få för att förstå din mor. Förstå hur hon var, vad hon gillade, varför hon tyckte om att resa till USA, hur hon såg på rasism. Hur det är att vara kvinna i denna värld.

Ganska snart har det hypnotiska bytts ut till en snacksalighet som inte alltid är helt intressant för läsaren, och den snygga direkta formen har blivit jämntjock, för ordrik, för upptagen att dela med sig om allt mellan himmel och jord: barndomsminnen varvas med passets privilegium och tankar om svenska nationaldagen.

Men ungefär två tredjedelar in i boken bryts denna lycka (ja, berättarjaget är lycklig av att vara gravid, njuter av kroppens förändringar, av att sova i evigheter, av att kånka denna varelse som pressar på hennes organ inifrån tills hon inte får ro). Berättarjaget har drabbats av cancer, malignt melanom. En berättelse som skulle handla om liv (ett nytt liv) måste i stället förbereda sig på vad det innebär att dö. Lycksaliga promenader byts ut till sjukhusets ritualer: dubbeldusch, droppställningar, uppvak.

Och kanske blir då ordrikheten, målet att fånga så mycket som möjligt, förklarlig: för vad ska författaren ge sitt barn, om hon skulle dö av denna sjukdom? Det förändrar tyvärr inte romanens stora svaghet. Det är en fortfarande en bra bok, men en gallring, en koncentration av den hade gjort den bättre, ordmassorna snarare fördunklar än förtydligar i detta fall.

Ångesten, det här med att leva med döden, blandas med glädjen av att vara vid liv.

För ”Vård & omsorg” som helhet är helt klart habil, men den har passager som brinner, oerhört vackra både i stilistik och innehåll, som de gånger berättarjaget måste byta form, skriva om sig själv i tredje person, allt annat för direkt, för plågsamt. Denna distans, behjälplig för berättelsens Olivia själv, tjänar också texten, här finns en större frihet, och upprepningarna, det ibland nästan kliniska konstateranden, understryker bara hopplösheten, desperationen, förtvivlan. 

I den avslutande delen, ”Sen”, har romanen verkligen hittat sin form, där den koncentrerat, avklätt och ändå fullt av skönhet skildrar vad som händer sedan: där får ångesten, det här med att leva med döden, blandas med glädjen av att vara vid liv, att hålla sitt barn, att äta potatis. Det är ljuvt.

Valerie Kyeyune Backström är författare samt kritiker och kulturkrönikör på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.