Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han ger sorgen eget rum när en pappas kött blir hö

David Zimmerman.Foto: EMIL MALMBORG / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

Sorgediktning brukar befinna sig i förtvivlans nu eller i eftertankens erfarenhet.

Daniel Sjölin läser en diktsamling som avfärdar båda och skapar ett eget rum.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det är maj och allt kött ska bli hö. I salar runtom i Sverige tärs människor just nu inifrån, av sjukdom och ålder. De ligger döende i sina sängar, luften flyttar sig in och ut ur deras lungor, pannorna är torra, våren står och hånar i det skitiga fönstret, ögonen dväljs i sina lober. Munnen kanske vill ha en snus, men viljan är borta och anhöriga kan bara gissa och chansa. Nyss var det din vän som låg där, snart är det du. Ljuset bryr sig inte. 

En av de döende är en far i David Zimmermans diktsamling ”Ljus och strålning.” Denne kommer inte till tals, det gör på något sätt inte poeten heller; snarare är det en intighet som liksom sönderfallen i vågor avsätter grått gräs, löv, skuggor, träd och ”tomma duvor” på raderna: ”är detta ny tystnad man hör /eller ett mycket stort ljud/ som liknar tystnad.” 

Det obarmhärtiga ljuset

Tiden upphävs med småorden, trots att samlingen är tydlig indelad i prolog, vår, högsommar och sensommar. Vi befinner ofta oss före, innan eller efter ögonblicken som vi samtidigt befinner oss i. Så är det ju att leva i den verklighet som snart ska bli sorg. Men sörjer dikten en far? Minns den en far? Inte ens glansen från en sprattlande abborre i barndomen dyker upp. Söker den då? Eller härmar den det obarmhärtiga ljusets strålning?

Nej, tröst erbjuder inte Zimmerman. Både sorg och tröst vore i sammanhanget inställsamma karikatyrer, och vi befinner oss närmare döden än så; stundom i själva det upphörande av människa som pågår som en spegling i den efterlevande, med naturen som mellanhand. Detta är ett rum jag som läsare aldrig vistats i förut, det känns otäckt och oartikulerat bekant: ”Jag vet att jag måste stå inför ansiktet eller vända mig bort”

Det sista vi kan ge

Det är bra. Konsekvensen i detta rum, tillsammans med stilmognaden, gör det lätt att välkomna samlingens lågmälda långtidsverkande bidrag till sorgediktningen. Med mig tar jag visdomen att jag in i det sista kommer att kunna ge mina barn något, även om jag själv är utan vilja och språk och blott ett stycke hö i en respirator: mina händer.

vi sa vila och tänk på ljuset och vilan

vi vände oss åt olika håll

vi sa värm oss med sista händerna

LYRIK

DAVID ZIMMERMAN

Ljus och Strålning

Albert Bonniers, 100 s.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Danska Akademiens Marianne Stidsen och Jens Liljestrand, Expressen, diskuterar metoo och rättssäkerheten. Programmet finns också som podcast.