Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När även det fula far in i skönheten

Axel Winqvist.
Foto: Mio Sallanto / Nirstedt
Lizette Romero Niknami.
Foto: PRIVAT

I Axel Winqvists debut är siktet inställt på en smäktande, köttslig skönhet.

Lizette Romero Niknami ser hur ett fruktansvärt våld trivialiseras.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Axel Winqvists debutdiktsamling ”Det vackra och det fula” börjar i en varm och prunkande stockholmssommar, och panorerar sedan ut över syrener, svalor och persiskorövar. Här finns ett fullkomligt skönhetstörstande diktjag som trånar efter ett du. Detta du byter hela tiden skepnad, blir en annan, en han, en ny älskare i ett bultande homoerotiskt kretslopp: ”alla människor jag älskat / alla deras olika uttryck och mitt i allt detta jag”.

Dikterna organiseras och görs rytmiska med hjälp av upprepningar och ett gäng helt fantastiska allitterationer, som får orden att förskjutas och expandera, ljuda av gränslös skönhet och ensamhet: ”försoningar och förseningar — / fördröjda samtal, flimrande år”.

Det här är natur med stort N, som ihärdigt besjälas och riktigt dryper av söt och suckande romantik. Men dikterna uppehåller sig även vid den förgänglighet som är oförenlig med, och samtidigt själva essensen av, denna smäktande och köttsliga skönhet.

Dessa tilltag blir ibland vårdslösa

Mitt i all skönhet finns också gränskontroller, vapen och soldater. Dikten tycks vilja innefatta den ”värld som faller sönder” i kulisserna. Ibland kontrasteras ovan nämnda skönheten med våld, och skapar paradoxalt nog än mer skönhet, vilket efter ett tag börjar provocera mig.

När rader såsom ”varje rörelse är ett krig” dyker upp, vill jag börja tillrättavisa dikten, säga att nej, varje rörelse kan inte vara ett krig, av den enkla anledningen att bara krig är som krig. Ord som koncentrationsläger, snaror och lynchstämning hastas förbi, för att snart lämnas därhän, i diktens eviga graviterande mot det vackra.

Dessa tilltag blir ibland vårdslösa, och i något fall kanske till och med trivialiserande av fruktansvärda våldshandlingar. De stelnar till att bli estetik, till att skapa spänning i en dikt som inte lyckas hantera, och på riktigt ta ansvar, för det våld som den ändå vill framskriva. Det är synd.


LYRIK

AXEL WINQVIST

Det vackra och det fula

Nirstedt, 126 s.


Lizette Romero Niknami är kritiker på Expressens kultursida. 



Jubileum! Var med när podcasten ”Lunch med Montelius” får en ny signatur, provsmakar vin och sitter i utvecklingssamtal med Karin Olsson.