Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När älskaren blir förövare

"Våldets historia" är Édouard Louis andra roman.
Foto: Arnaud Delrue

Den rosade författaren Édouard Louis andra roman är både berättelsen om ett övergrepp och om ett Frankrike där minoriteter inte går säkra.

Amanda Svensson läser en briljant roman där ordet är det enda som kan betvinga våldet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är julaftonskväll och Édouard är på väg hem genom Paris. På Place de la République blir han uppraggad av Reda, en ung, vacker man med rötterna i algeriska Kabylien. De älskar hemma hos Édouard, men när Reda ska gå upptäcker Édouard att han stulit hans telefon och ipad. Konfronterad med stölden blir Reda ursinnig, försöker strypa Édouard med en halsduk och våldtar honom under pistolhot. 


LÄS MER: Therese Bohman – visst finns det en medieelit


Älskaren förvandlad till förövare –  inom loppet av några minuter. En plötslig explosion av ondska, eller en konsekvens av ett nedärvt politiskt och socioekonomiskt våld som legat och pyrt inom Reda i hela hans liv? ”Våldets historia”, den rosade författaren Édouard Louis andra roman, är en upprivande berättelse om ett övergrepp, men också en sociologisk studie av det franska samhällets strukturella våld – mot araber, mot alla som ser ut som araber, mot bögar och mot kvinnor.

Édouard Louis alteregon

Våldet var ständigt närvarande redan i debuten ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, Louis självbiografiska berättelse om hur det var att växa upp som homosexuell i en arbetarfamilj i den fattiga nordfranska regionen Picardie. Manlighet – den egenskap romanens Eddy förgäves kämpar för att tillskansa sig – manifesteras i våld. Så länge man kan slå mot någon under en betyder det ju att man själv inte befinner sig på den absoluta botten. Samma typ av bagatelliserade, latenta våld beskriver Louis i den likaledes självbiografiska, likaledes briljanta ”Våldets historia”, men från en något annan synvinkel. Det handlar om böghat, men lika mycket om den desperation som samhället föder i vissa grupper av människor, och det våld som i sin tur föds ur desperationen. I fallet med Reda, romanens förövare, handlar det om rasism och ekonomisk otrygghet, två fenomen Louis är väl förtrogen med från sin uppväxt.

Berättas i lager på lager

”Våldets historia” har en intrikat berättarstruktur  – romanens Édouard refererar och kommenterar ett monologliknande samtal mellan sin syster och hennes man som han tjuvlyssnar på under ett besök i hemorten, där hon återberättar allt det Édouard i sin tur berättat för henne, så att berättelsen i slutändan passerat genom åtminstone tre lager av röster. Systerns dialektala sätt att utrycka sig och Édouards intellektuella storstadsfranska smälter samman till en språklig prisma genom vilken övergreppet, dess orsaker och konsekvenser filtreras. Detaljer förvrängs och förändras när systern gör Édouards historia till sin, ett missbruk av språkets makt Édouard har svårt att acceptera. I slutändan drar han nämligen ungefär samma slutsats som sitt tidigare jag, den mobbade arbetarfjollan Eddy Bellegueule – det fysiska våldet kan bara besvärjas med ordets, samhällets våld slipper man bara undan genom att med språkets hjälp klättra högre på samhällsstegen. Våldet ser kanske olika ut beroende på vår plats i samhällshierarkin, men tycks skrivet i våra kroppar från den dag vi föds, in i ett samhällssystem där makt per definition alltid är en bristvara.


LÄS MER: Hälsohetsen som en väg till undergången


ROMAN

Édouard Louis

Våldets historia

Översättning Marianne Tufvesson

W&W, 177s

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.