Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När alkoholen tar över faller hela livet igenom

Rebecka Åhlund. Foto: CARLA BOREL / NATUR OCH KULTUR
Leslie Jamison. Foto: BEOWULF SHEEHAN / WEYLER
"Jag som var så rolig att dricka vin med. Rapport från ett år som nykter alkoholist."
"Tillnyktring. Att skriva sig fri från spriten."
Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressen. I höstas kom hennes essäbok "Trosbekännelser". Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Går det att skapa och leva utan att dricka alkohol? Nina Lekander läser två välskrivande kvinnors uppgörelser med spriten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Själv gillar jag alla droger utom fentanyl. Ett plåster vid nyckelbenet vid min senaste operation, och sällan har jag mått så dåligt när jag så småningom ”kvicknade” till. Inget morfinmys där inte, noll vilsamt fyllegung. Usch.

Visst, jag besitter nog en beroendepersonlighet. Fast den enda drog som inte går att spotta ut är nikotin i form av cigg. Att avstå från vin är mest bara tråkigt: alkoholfritt vin eller öl blir aldrig lika gott. Att vara den enda nyktra på fester där alla dricker och röker på blir tjatigt, hur snälla och förstående kamraterna är. Den som ändå … men nix.

Så jag harklar mig ömsom igenkännande, ömsom självbelåtet när jag insuper Rebecka Åhlunds och Leslie Jamisons böcker i en enda stor klunk. Böckerna är mycket olika, men har sin gemensamma nämnare i att de är skrivna av författare som – till slut – har lyckats sluta dricka alkohol. Åhlund i ett år, Jamison i flera. Gud, eller någon sorts tvivlande men stegrande tro på honom/henne, är ingrediens i bägge fallen. Liksom Anonyma alkoholister och tolvstegsprogrammet.

Alkoholism på Facebook

Åhlund skriver flyhänt, koncist och till synes ärligt, även om titeln kanske är ironisk: det har knappast alltid varit så skoj att dricka tillsammans med Rebecka. Socialt knas, typ bråk och kräk. Däremot: ”Jag har haft otroligt kul med vinet. Vi har dansat, skrattat, diskuterat, flirtat, legat, blivit kära tillsammans.”

Hennes man Johannes verkar lyckligtvis ha ett oändligt tålamodsförråd, liksom parets barn Betty och Bodil. Men det skär i hjärtat när ett av dem säger: ”Mamma, när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då?” Och just det blir droppen som får jaget att tömma bägaren och ringa Fight club, som denna brittiska AA-församling kallas.

Dags att bekänna. För sig själv, för AA och för läsarna: alla dessa lögner, de gömda flaskorna, att tjuvstarta med ett antal glas innan man träffar sina kompisar. Att säga ”Jag heter si och så och är alkoholist” – i Åhlunds fall även på Facebook. Och sen att till råga på allt, hög på den egna nykterheten, rädas att bli olidlig för sin omgivning. Nykterister ”är kontrollerade, skittråkiga personer som aldrig kan släppa loss”. 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Inte ens en liten blomkvast har ni skickat till mig på sjukhuset

Kriminaliserat beroende

Detta är mig välbekant. Både som eget och andras beteende. Men jag kan tacka, inte någon gud utan dödsskräcken, för att jag kan sluta strupen. Och slipper vakna och omedelbart tänka på att dricka, vilket de båda författarna ofta har gjort.

Den som törstar efter hårda fakta – och kulturjournalistik liksom samtidshistoria – bör absolut läsa Leslie Jamisons ”Tillnyktring”, i heroisk översättning av Sofia Nordin Fischer. Jamison gör till att börja med en utläggning om viljan att servera en historia, en bra historia, att berätta. När alla skildringar av rusberoende och nykterhet egentligen är varandra lika, en av poängerna i AA-mötena där vitt skilda människotyper kan spegla varandra i kaffelankig gemenskap.

Men Jamison briljerar i att berätta samma story på massor av olika sätt och från skilda synsätt: från det anekdotiska eller skönlitterära över det medicinska, vetenskapliga eller fördomsfulla till det (amerikanskt) historiska eller legalistiska.

Förskräcker gör USA:s 1900-talspolitik i fråga om alkohol och narkotika – inte helt olik den svenska. Är de drabbade kriminella, socialt betingade offer eller medicinskt sjuka? Straff eller vård? Vad betyder klass, hudfärg och kön? Jamison argumenterar väl för avkriminalisering av narkotika och nystar prydligt upp härvan av teorier om kemiskt beroende.

 

LÄS MER – Nina Lekander: Släpp rumporna fria, de är våra!

Stephen King

Sen kan man inte begära att svenska läsare ska känna till samtliga de främst amerikanska författare som återkommande behandlas och som vävs in i bokjagets personliga berättelse.

Malcolm Lowry är förstås bekant med ”Under vulkanen”, liksom Stephen King (”The shining”) och Raymond Carver med sin ”dirty realism”. Marguerite Duras naturligtvis (”En kvinna som dricker är som ett djur som dricker, ett barn.”), men Elisabeth Bishop och Jean Rhys missbruk kände åtminstone inte jag till.

Alkohol och kreativitet? En lidandets pondus konstnärligt gestaltat i traditionen från Baudelaire, Poe och Dylan Thomas

Bah! Jamison dissar i förstone Patricia Highsmiths påstående om att spriten hjälper konstnären att ”återse sanningen, enkelheten och de primitiva känslorna”.

Men inte bara bah. Jamison tror också ”att ett starkt begär är en av våra mäktigaste narrativa drivkrafter, och missbruk är en av dess dialekter”. Mot slutet konkluderar hon elegant: ”Duras kritik av ’illusionen’ om den berusade kreativiteten är samtidigt en kritik av illusionen om originalitet: tanken att ingen har sagt det man säger förr är precis en av de föreställningar som nykterheten ifrågasätter. När jag blev nykter fick jag ge upp det där omöjliga idealet att säga det som aldrig har sagts, men jag tror samtidigt att alla icke-originella idéer kan återfödas som det individuella i vilket liv som helst.”

Ritsch, ratsch – kanske kan Åhlunds och Jamisons böcker få en och annan att äntligen riva av plåstret.

 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Ulf Lundell sörjer den förlorade manligheten

 

 

SAKPROSA

REBECKA ÅHLUND

Jag som var så rolig att dricka vin med. Rapport från ett år som nykter alkoholist

Natur & Kultur, 272 s.

 

ESSÄ

LESLIE JAMISON

Tillnyktring. Att skriva sig fri från spriten

Översättning Sofia Nordin Fischer

Weyler, 581 s.

 

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essän "Trosbekännelser".

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!