Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mot mellanchefernas själsdödande tyranni

Jonna Bornemark. Foto: ROBERT BLOMBÄCK / VOLANTE
"Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Isobel Hadley-Kamptz. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Jonna Bornemark blottlägger det standardiserade samhällets vansinne.

Isobel Hadley-Kampz jublar över en bok som föder nya tankar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LITTERATUR. Ibland läser man saker som får ens hjärna att utvidgas i realtid. Förlåt. Nu använde jag metaforer från det strikt fysiska som om den världen var den enda verkliga och är det något som Jonna Bornemark kritiserar i “Det omätbaras renässans” så är det samtidens fokus på naturvetenskap och det mätbara som den enda vägen till sanning. Det jag ville säga var att boken fick mig att tänka nya tankar. Det finns nästan ingenting bättre.

Bornemark är filosof vid Södertörns högskola och hon har skrivit något så till synes apart som en kritisk granskning av dagens New public management-samhälle, utmattningsepidemier och fundamentalistiska scientism utifrån tre filosofer, varav åtminstone två är rätt okända i dag. 

Renässanstänkarna Nicholas Cusanus och Giordano Bruno får i boken stå för ett förhållningssätt till kunskap och till världen som vi i dag alltmer saknar, medan den mer välkände upplysningsfilosofen Descartes gett oss den hårda dualism som rensat världen på allt utom det fysiska, mätbara, och stängt inne själen i sig själv. Cartesianismen lade dessutom grunden för det moderna kravet att underkasta kroppen själens vilja, så Descartes är i den här berättelsen dubbelt skyldig. 

Kvalitetssäkring

Det skulle inte behöva vara såhär. Bornemark inleder hela sin uppgörelse med ”förpappringen” – som hon kallar den samhällsmodell där allt måste göras två gånger, en gång i verkligheten och en gång i pappersöverbyggnaden (och det är den senare som ger pengar och alltså är viktigast) – med insikten att matematiken är en av människans dörrar till det oändliga. Ändå används matematik och räknande i dag som ett sätt att förminska allting som är på riktigt och tömma det mellanmänskliga i yrkeslivet på all mening. 

I dag innebär kvalitet att inte göra fel och att ha dokumentation på att man inte gjort fel. 25 procent av personalkostnaden i vården, skriver Bornemark, går till att skapa material som kan granskas i efterhand. Kvalitetssäkring, detta vedervärdiga ord, innebär att någon skriver en rutin, en manual, som sätts in i en pärm. 

Utifrån Cusanos två kunskapsbegrepp ratio och intellectus, där ratio står för det som kan mätas och kategoriseras medan intellectus innebär ett prövande förhållningssätt till den föränderliga verkligheten, benar hon upp hur vi i framförallt offentlig sektor i dag kommit att värdera enbart det som kan mätas, enbart det som kan göras generaliserbart i en manual. 

I högtidstalen hörs förvisso ord som empati, lärande, bildning, omsorg, men de försvinner när man kommer nära själva verksamheten. Hur skulle man kunna mäta empati? 

På vägen har intellektuella prövande självständiga yrken som lärare, läkare, polis, socialsekreterare förvandlats till utbytbara kuggar vars uppgift det är att följa rutiner och kryssa i rätt rutor. 

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Därför göder internet högerextremism

Mellanchefer

Att få vara subjekt i sitt yrkesliv är en alltmer ouppnåelig lyx för de klassiska professionerna, samtidigt som antalet managementkonsulter, hr-experter, mellanchefer och kommunikationsstrateger vars själva uppgift är att styra och bygga vidare på pappersöverbyggnaden har exploderat. 

Utifrån sina filosofiska ankare analyserar Bornemark också hur kraven på evidens inom exempelvis psykoterapi är ett annat tecken på hur ratio-tänkandet tränger ut allt annat. För att kunna mäta något måste det standardiseras och hur ska man standardisera ett levande samtal utan att döda det? Det går förstås inte. 

Lyckligtvis tar inte Bornemark avstånd från vetenskap eller evidens, det vore bara fånigt, men hon säger detta enkla att det kanske inte är den logiken som är bäst eller rimligast överallt. Icke-vetandet, ett annat Cusano-begrepp, är hela tiden närvarande i mänsklig samvaro. Vi kan aldrig helt veta hur någon annan känner, tänker, kommer att reagera, och ändå måste vi kunna agera ändå utifrån erfarenhet och inkänning. 

De kvaliteter, eller ”vad-heter” som Cusano säger, som vi kan uppfatta i världen kan heller aldrig fånga hela verkligheten, varje vinkel eller vadhet döljer en annan, som hade kunnat avslöja en annan bild, ett annat mönster. Det betyder inte att det inte går att skilja sant från falskt, men vadheterna avgör vilka frågor man över huvud taget kan ställa. 

De frågor som Bornemark lyfter, om att mäta allt som kan mätas, om att osynliggöra det omätbara, både kan och bör ställas. Och som hon ställer dem sedan. Jag älskar att tänka nya tankar. 

 

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Därför hann rättvisan ikapp Jean-Claude Arnault

 

 

SAKPROSA

JONNA BORNEMARK

Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde

Volante, 304 s

 

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!