Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mörkt och romantiskt om den småländska gruvorten

Taberg.
Adam Westman. Foto: Hannes Tobiasson / Nirstedt/litteratur
Therese Bohman.

I Adam Westmans debutbok ”Taberg” görs platsen till huvudperson. 

Therese Bohman tycker om dikternas mörka romantik. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Strax söder om Jönköping ligger Taberg, ett litet samhälle som delar namn med det berg som det vilar vid foten av. Det är ett märkligt bokstavligt och poetiskt namn: Ur berget Taberg har Tabergsborna tagit berg sedan 1400-talet, eftersom det delvis består av den mycket ovanliga bergarten titanomagnetitolivinit, som blir extra fint järn. Efter andra världskriget lades gruvdriften ned och i dag är området naturreservat.

Adam Westman kommer från Taberg, och låter också sin första diktsamling utspela sig där. Det är en hemlighetsfull och ordknapp liten bok, där det enda konkreta är platsen och en brödraskara. Jag läser den som en uppväxtskildring, där fragmentariska minnesbilder blir till porträtt av en storebror, en mellanbror och en tvillingbror, med gruvorten hela tiden ruvande i bakgrunden.

Det är speciellt med geografi i konst och litteratur. En plats som skildras kan bli lika mycket huvudperson som de faktiska huvudpersonerna, och en författare kan annektera en plats och göra den till sin på ett sätt som gör den fiktiva versionen tydligare än verklighetens: Jag har alltid tyckt att Hemingways Paris trumfar verklighetens och att jag faktiskt har besökt Duras Indokina.

Marguerite Duras. Foto: LÜTFI ÖZKÖK / LÜTFI ÖZKÖK

Adam Westmans Taberg är som ett Ann Jäderlundskt Twin Peaks, där jag kan föreställa mig både Petrarca som bestiger Mont Ventoux med sin bror såväl som Dante som beger sig åt andra hållet. Tilltalet i dikterna är både ömsint och högstämt, det inleds nästan mytologiskt med en invokation: ”Kom / vattnet / kamrarna / strömmar / hålighet”. Sedan sipprar vätan genom sidorna i dricksglas och fuktfläckar, tårar och regn, någonstans långt borta finns havet och drömmen om det. Naturen och kroppen är återkommande element, sinnliga och äckliga på samma gång. 

Kanske tycker jag om det av rent privata skäl, för att det även i min barndom fanns platser med stenbrott och vattenfyllda gruvhål. Men också för att stämningen är så uppslukande, för att ”Taberg” är mörk utan att bli eländig och romantisk utan att romantisera. Det är en fascinerande plats som Adam Westman har skapat.

LYRIK

ADAM WESTMAN

Taberg

Nirstedt/litteratur, 72 s.

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Aftonland".