Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mörbultande resa genom Bergmans textuniversum

Ingmar Bergman lämnade efter sig ett enormt textmaterial – filmmanus, anteckningar, brev och dagböcker. Foto: ROBBAN ANDERSSON

Ingmar Bergman var en mästerlig stilist, men texten såg han bara som ett verktyg, ett "halvfabrikat". Jens Liljestrand läser en rörig men rolig bok om världsregissören som motvillig författare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Den kanske mest bländande vackra scenen i ”Fanny och Alexander” är inte julfirandet, eller Gustav Adolf Ekdahls klassiska tal om den lilla och den stora världen. Utan den lugna, suggestiva scenen där de två barnen har befriats från Biskopsgårdens grymma fängelse och sitter hos Isak Jacobi, som översätter för dem ur en bok på hebreiska – ”en bok med berättelser och tankar och visdomsord och böner”.

Så följer en lång, långsam och lite tvekande läsning ur ett slags skapelsemyt om en yngling, en ökenvandring, ett porlande vatten. Jan Holmberg, filmvetare och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, berättar i "Författaren Ingmar Bergman" roat hur han ofta får frågan vad det är för bok som Jacobi (Erland Josephson) läser ur i scenen. Är det Talmud? Eller Kabbala?

För självklart är texten skriven av Ingmar Bergman själv.

Att Bergman var författare är en självklarhet. Han skrev ett sextiotal filmmanuskript och lika många arbetsböcker med utkast, kladdar, idéer och dagboksanteckningar. Dessutom ett dussintal pjäser, självbiografiska böcker, essäer, tidningsartiklar (bland annat i Expressen) och tusentals brev. Ingmar Bergman var en världskänd filmregissör, men den konstform han lade överlägset mest tid på var den han utövade med sin bläckpenna.

Ingmar Bergman skrev även tidningsartiklar, bland annat en uppmärksammad uppgörelse med det svenska skattesystemet, publicerad i Expressens kultursida den 22 april 1976. Foto: Expressen

Ändå såg han inte sig själv som författare, och ansåg inte heller att hans manusarbeten var litteratur, utan avfärdade dem som ”halvfabrikat”. Det är utgångspunkten för Holmbergs studie, som försöker närma sig en av filmhistoriens ikoner från ett nytt håll: texten.

 

LÄS MER: Annina Rabe om Linn Ullmanns "De oroliga"

Kopplingar till Strindberg och Dagerman

Det är en uppslagsrik men spretig och omständlig studie som sömlöst rör sig mellan privata anteckningar och publicerade texter, hoppar mellan tider och genrer, baksidestexter och filmaffischer.

Ofta blir jag djupt intresserad, men ännu oftare tappar jag – eller om det är Holmberg – tråden. Ur akademisk synvinkel torde det ha varit mer fruktbart att välja en avgränsande utgångspunkt. Boken föreslår – indirekt – en rad ingångar: här finns embryot till en komparativ litteraturhistorisk studie (Bergman och Strindberg? Bergman och Dagerman?) eller en motivstudie (hur bearbetar författarskapet döden, kärleken, Gud?).

Här görs en ansats till en närläsning av manuskripten, som vad jag förstår är filmhistoriskt mycket ovanliga i sin avsaknad av scenerier eller kamerainställningar, till förmån för ingående beskrivningar av rollfigurernas tankar, känslor, av miljöerna och deras stämningar, atmosfärer och dofter (!). Här påvisas också textens rent konkreta betydelse i Bergmans berättelser, där läsning, skrivande, brev och dagböcker ofta spelar en framträdande roll (som i det inledande exemplet från "Fanny och Alexander"; som bekant slutar filmen med högläsning ur Strindbergs "Ett drömspel").

 

Lika värdig som Bob Dylan

Ett annat fascinerande spår är utvecklingen mot prosan i det sena författarskapet, med böcker som ”Den goda viljan”, där Bergman allt mer synliggör sin arbetsprocess, så att säga visar upp byggnadsställningarna, och nästan nonchalant diskuterar sina val direkt i texten (”Här är möjligen det rätta ögonblicket att beskriva de närvarande.”) i ständiga illusionsbrott. Reflektionerna från arbetsböckerna (”Det ska väl egentligen bara vara två personer.”) flyttas upp till ytan, hantverket behöver inte längre döljas, allt är konst.

Som sagt, här finns tusen vägar in men ingen kärna och därmed ingen väg ut. Det är som att nätsurfa och klicka och scrolla sig fram genom en bergmansk cyberrymd där alla texter är sammanlänkade utan början och utan slut och allt är lika viktigt. Vid avslutad läsning är man mörbultad, om än full av beundran för Holmbergs outtröttligt ivriga kunskapsförmedling. 

Jan Holmberg. Foto: Göran Segeholm

Som ett startskott för Bergmanåret 2018 är "Författaren Ingmar Bergman" alltså en ojämn men inspirerande bok, som övertygar läsaren om att huvudpersonen, vad han än själv tyckte i frågan, faktiskt var en av 1900-talets stora svenska prosakonstnärer.

Med vår tids vidgade litteraturbegrepp hade han varit en lika självklar kandidat till Nobelpriset som Bob Dylan. Om inte annat för att han hade något som alla stora författare har: ett eget språk. Ordet ”vargtimmen” uppfanns för filmen med samma titel från 1968, ett i dag vedertaget begrepp för timmarna mitt i natten.

Och sina ”demoner” stavade han som bekant ”dämoner” när han satte dem på pränt. Ibland är pennan mäktigare än kameran.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans texter här.

 

SAKPROSA

JAN HOLMBERG

Författaren Ingmar Bergman

Norstedts, 289 s.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!