Min isbjörnsnos säger att han tål det här

RECENSION. En verklig dikt är något som jag återvänder till, inte bara två, tre gånger, utan ett oräkneligt antal gånger. Den bästa jämförelsen, du är förälskad, huden på den du älskar, säg insidan av underarmen, eller håret, doften av håret. Du vill dit. Det spelar ingen roll att du har varit där tidigare. 

Det handlar inte alls om att det är något som du inte förstår av dikten. Att det krävs ett intellektuellt arbete av dig. Allt sådant är en myt. Dikter har ingen likhet med sudoku, det finns ingen gåta som du ska lösa.

Det finns dikter som Stagnelius ”Källan”. Den är glasklar. Men jag återvänder till den.

Fröding, inte minst de i den, inte sjuka (som litteraturvetare tror) utan mer än friska ”Mattoidens sånger”.

Dessa dikter står utanför tiden. Jag upptäckte dikten ”Mossen” av Erik Axel Karlfeldt för tre veckor sedan. Det har gått mycket mer än hundra år sedan den skrevs. Under alla dessa decennier fanns dikten, fast jag visste inte om det.

Det finns förvisso dikter som är svårforcerade och som kräver en nästan måttlös ansträngning. Men man måste då fråga sig själv vad det är som gör att jag lägger ner en sådan tid, en sådan möda på dem. Det mest extrema exemplet är nog Ekelöfs näst sista dikt ”(---) med hänsyn...”

Förtvivlat nog hittar jag inte brevet, det finns någonstans i min stökiga etta.

Jag arbetade med den i närmare tre månader vintern -91/-92. Jag fick sedan ett brev av Olof Lagercrantz. Det visade sig att dikten påbörjades samma dag som deras sista möte 1/3 1968. Förtvivlat nog hittar jag inte brevet, det finns någonstans i min stökiga etta. Jag minns att det var något om en fjäril som satte sig på en lila filt där de satt på gräsmattan utanför sjukhuset. Jag lovar att jag ska försöka hitta det.

Psykologiskt sett är det – det inser jag själv – direkt korkat av mig med en sådan inledning. Det lägger en massiv tyngd på den poesidebutant jag ämnar recensera. Men min isbjörnsnos till näsa säger mig att han tål det.

Kanhända låter det lite långsökt, men orsaken till att jag tror honom – han har ett namn: Kristoffer Appelvik Lax – om att inte blir nervös av sådana jämförelser, beror på hans val av citat innan samlingen så att säga börjar. Detta är inte alls ovanligt. En poesidebutant inleder med ett citat. Själv valde jag ett citat ur Nathaniel Hawthorne: ”The american notebooks 1842-1843”, när jag gav ut min första diktsamling, ”Minuterna före blicken” 1981.

Appelvik Lax väljer att citera Marina Tsetajeva:

”Enkelt, utan om och men –

Kärleken är en söm.”

Läs dessa meningar, inte två eller tre gånger, utan, med paus mellan varje läsning, åtminstone fyra gånger. Jag tror nämligen att du genom att följa mitt råd får en hint om vad poesi är. Inte nödvändigtvis några konstigheter. Men, däremot, perfektion.

Och då gäller det för Appelvik Lax att han på något vis kan matcha dessa rader. Helt gör han det kanske inte. Men han är på god väg.

Det här är en diktsamling som bör läsas extremt långsamt. Framför allt: eftertänksamt.

Den dikt, på sida 10, som avslutas med samlingens titel, är på sitt sätt typisk. Fyra tvåradingar som det är svårt att bli klok på vad de har med varann att göra. Det får man tänka vidare på.

Dikten inleds:

”djup som om ytan också var djup

inandad varje sekund där för oss”

Läs dessa rader några gånger. Det är ingen idiot eller lycksökare som har skrivit det här.

Sida 14 är mycket enklare att tillgodogöra sig. Det är en dikt som består av två treradingar:

”grönt där grönt är

ur träden flimrar oss ett ljus

ser i floden hur den bara rann

skogen står multnande i gammalt vatten

en flammig flod min stränga strävan

när jag drömmer är jag far     eller kung”

Det vore enkelt att komma undan med att sammanfatta den här dikten med ordet 'sensualism'. Bättre upp, använd ordet 'påtaglighet'.

Hur som helt, Kristoffer Appelvik Lax ”Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst” måste betecknas som en svår eller i alla fall krävande debut.

Jag ogillar alla försök att sätta etikett på dikter som ett, förvisso oavsiktligt, men ändå förminskande av dem. Jag kände inte Norén, mer än att vi småpratade med varann några gånger. Ändå är jag övertygad om att han tyckte särskilt illa om att en del av hans produktion hamnade i facket ”schizzpoesi”.

Ändå vill jag vara pedagogisk och ge dig som läsare en vink om vad det här är för sorts poesi. Den är svår, det har jag redan sagt. Men inte alls svår på det sätt som två tidigare betydelsefulla debuter, Ida Börjels ”Sond” (2004) och Jörgen Gassilewskis romandebut ”Göteborgshändelserna” (2006).

Åtminstone Börjels ”Sond” skulle nog vissa kategorisera som språkmaterialistisk poesi. Men det är lika meningslöst som att tala om liberal poesi eller kristdemokratisk.

Det som kännetecknar det mästerliga i både ”Sond” och ”Göteborgshändelserna” är en högt uppdriven avlyssningsförmåga. Det talspråk som lite här och där är inkastade i verken upplevs komma från helt verkliga (och därigenom komplexa) individer.

Appelvik Lax debut vetter snarare åt en mer traditionell modernistisk poesi. Två exempel: Anna Rydstedts ”Genom nålsögat” (1989) och Ulla Olins ”Försök till testamente” (1995).

Stig Larsson är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Tabernaklet och partikelacceleratorn

PODCAST. Om att bygga supermaskiner för att imitera skapelsen. Och om Kånkenjesus i vitmossan. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.