Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mikael Witkowski / Lubiewo

Foto: Holzer / Svd / Scanpix Jurek

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MICHAL WITKOWSKI | Lubiewo | Översättning Stefan Ingvarsson | Modernista

Michal Witkowskis succéroman på svenska är efterlängtad. Redan i april var den polske författaren på Sverigebesök och pratade om sin bok Lubiewo, och om det häpnadsväckande faktum att en berättelse om en skara nostalgiska fjollor sålt i 150 000 ex i det explicit homofoba Polen. Höga förväntningar. ”Bögarnas Decamerone” står det på den gula fliken som löper tvärs över omslagets pissoarbild. Jag öppnar boken. Andra meningen: ”Jag vet att jag har kommit rätt, kliver in i det smutsiga trapphuset."
Sedan är jag fast där, fullständigt fjättrad av dessa fjollor ända till deras sista hesa och slutgiltiga skratt ett par hundra sidor senare.  Det skrattet rymmer allt, vet allt.
För detta är Decamerone, berättarkonst i dess yttersta förfining, skriven med skvallrets sylvassa tunga. Det är historier vid existensens utkant, förtäljda med en munterhet som bara kan leva i skuggan av världens undergång. Det är helt hysteriskt faktiskt.

Upplägget är så här. Michal Witkowski, som inte alls är någon nybörjarfjolla, men inte heller tillhör de veteraner som nått kultstatus i Stora uppslagsboken över Polens fjollor (förlåt Michal), bestämmer sig för att locka berättelserna ur de gamla ”tanterna” och skriva en bok om dem.
Han sitter i deras skabbiga och krukväxtfyllda hem och dricker uselt te medan de, ibland i mun på varandra, frammanar sin flydda värld. Allt var bättre under kommunismen, hävdar tanterna. Då var kasernerna fulla av ”råskinn”, äkta machoheteron som gärna förnedrade en fjolla. Som tidsfördriv om inte annat. Nätterna var fantastiska och bokstavligen livsfarliga äventyr som kunde sluta lyckligt med en skitig erövring och en minst lika snuskig historia att berätta för väninnorna sedan.
Med ett begär så outtröttligt och tålmodigt att det fyller sida upp och sida ner, driver fjollorna sin saga framåt. Tekniken har de snott från gamla tiders kvinnor. De som teg och tog emot, de som inte hade hört talas om jämställdhet och sex på lika villkor. Den gamla kvinnligheten är fjollornas livsluft.
Nu kippar de efter andan, för den gamla tiden finns inte mer. Också i Polen är homosexuella gay, de går på bögdiscon och vill adoptera barn till sina ömsesidiga relationer. Det finns inga soldater kvar, och finns de så är de inte längre sexuellt uthungrade. Allt är desinficerat, kapitaliserat och koncentrerat till ren yta. Menar fjollorna. Som vill ha Äkta Vara. Som vill ha sin fantasivärld tillbaka.
Jag vågar inte tänka på vilket parti de skulle rösta på. Patricia, Lucretia och de andra ger inget tillfredsställande svar på frågan Hur mycket annorlunda tål du?
Ändå står de för den mest intressanta kritik mot nyliberalismen som jag läst på länge. Men framför allt levererar Witkowski, i Stefan Ingvarssons stiliga översättning, magnifik litteratur.

Elisabeth Hjorth
kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!