Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mikael Persbrandts bok bekräftar teatersvineriet

Mikael Persbrandt. Foto: PAUL HANSEN/DN/TT / DN TT NYHETSBYRÅN

Mikael Persbrandts självbiografi är en osminkad skildring av den manliga scenkonstnärens gränslöshet.

Jens Liljestrand läser ett drabbande vittnesmål om skam och självförakt.

 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA | RECENSION. "Teater är sperma och blod". Med de orden ska en man ha förklarat varför kvinnor är olämpliga att regissera vid Dramaten. Formuleringen läser jag i de senaste dagarnas flod av vittnesmål i kampanjen #tystnadtagning, där hundratals kvinnor berättar om sexism och övergrepp i film- och teatervärlden. Mikael Persbrandts mycket nakna självbiografi, som knappast lider brist på kroppsvätskor, kommer därmed rätt i tiden och är därtill mycket läsvärd.

För man undrar ju. Vad är det som händer, i kulissen, i replokalen, mitt framför våra ögon? Och hur är det att vara han, geniet, den gudabenådade och allsmäktige för vilken inga gränser finns?

I ”Så som jag minns det” ger Persbrandt en fascinerande inblick i ett liv där allt är gratis och alla dörrar står öppna. Ett liv där han, likt novisen i en samurajorden eller ett maffiasyndikat, av sina äldre bröder lotsas in i en kultur av manliga privilegier: kränkningarna hos Rickard Günther, galenskapen hos Börje Ahlstedt – som uppges ha haft grovporrbilder klistrade på baksidan av sina repetitionsmanus, till allmän beskådan – och gränslösheten hos Tommy Berggren ("för att komma i rätt stämning brukade han pissa ner hela personaltoaletten").

 

LÄS MER: Martina Montelius om #tystnadtagning

Brödjobbet som Gunvald i "Beck"

Boken innehåller förstås mycket mer än skildringar av mansgriseri. I Carl-Johan Vallgrens njutbara, flytande språkdräkt finns här en finstämd berättelse om uppväxten och klassresan från Jakobsberg till den svenska dramatikens finrum, tillsammans med ingående beskrivningar av det sceniska hantverket, från Ingmar Bergman till Susanne Bier.

Med avväpnande humor beskrivs det banala brödjobbandet som Gunvald i "Beck"-filmerna, eller förnedringen i den internationella filmfabriken som björnvarelsen Beorn i "Bilbo" – ett halvdussin flygturer runt jordklotet för att trickfilmas i latexmask, bara för att få det mesta bortklippt i slutversionen.

Men det som verkligen griper tag i ”Så som jag minns det” är Persbrandts sorglösa perspektiv på det som normalt betraktas som sexism. Vad tyckte egentligen den yngre kollegan som han försökte ta på brösten, hon som gav honom en stenhård örfil? Allt Persbrandt vet är att hon senare blev som en ”lillasyster”. Hur mådde kvinnan vars trosor han slet av under en sexscen för att få det att verka ”realistiskt”? Jodå, ”jag och [NN] har skrattat gott åt episoden efteråt”.

 

LÄS MER: Jens Liljestrand om #metoo och skamkultur

"Vi drog linor och runkade"

Ändå har jag aldrig läst en självbiografi som så starkt genomsyras av skam. Hela boken är som en dallrande, kallsvettig deg av dagen efter-ångest. Över all feghet, alla svikna löften, alla bedragna kärlekar. Det djupt patetiska i att åka till Brasilien för Unicef:s räkning och knarka ner sig med ”ett gäng tjejer” från en ”shady bar”. Att behöva bli räddad av en chef på Dramaten när gangsters i Hongkong vill ha betalt för damsällskapet på en ”skum nattklubb”. Att inte klara av att vara nykter på julafton inför sina barn.

Skildringen av det egna, allt tyngre kokainmissbruket är nästan outhärdligt i sitt självförakt. Mikael Persbrandt beskriver osminkat hur han når botten när han tillsammans med en vän lallar runt i det ödsliga huset och viftar med pistoler, medan porren rullar på datorskärmarna; ”och vi stod lutade över dem, nakna och svettiga medan vi drog linor och runkade”.

En skarpare ögonblicksbild över den manliga narcissismens tragedi är svår att föreställa sig. 

Sperma och blod, som sagt. Jag tror det är dags för en dusch.

 

SAKPROSA

MIKAEL PERSBRANDT och CARL-JOHAN VALLGREN

Så som jag minns det

Albert Bonniers, 432 s.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans artiklar här.