Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Migrationen är vår tids stora berättelse

Abdulrazak Gurnah är 2021 års Nobelpristagare i litteratur.
Foto: FACUNDO ARRIZABALAGA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I går tog Abdulrazak Gurnah emot sitt Nobelpris på svenska residenset i London. 

Victor Malm läser författaren som tog litteraturexpertisens okunskap på bar gärning i oktober.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATURKRÖNIKA. Det blev en konstig dag i oktober. Förberedelserna var gjorda, skribenterna städslade, förhandstipsen genomlästa, sidorna tomma, men när Mats Malm sa Abdulrazak Gurnah föll tystnaden. Experterna satt nakna i direktsändning. Ingen hade läst honom. Ingen hade hört hans namn. Och var ligger egentligen Zanzibar?

De som har nära till klagosången tog förstås tillfället i akt att kritisera den svenska kulturbevakningens inskränkta aktionsradie. Två av böckerna fanns ju på svenska, översatta av Helena Hansson, utgivna på lilla Celanders i Lund. För oss som blev påkomna var det bara att skaffa dem och börja läsa.

En av dem, ”Paradiset”, gavs ut 1994 och har alla kvaliteter som en klassiker behöver. Romanen är till formen en ganska enkel bildningsberättelse, men förlagd i Tanzania och Östafrika, någon gång runt förra sekelskiftet, och sparkas i gång genom att Yusuf, son till en skuldsatt far, pantsätts hos en arabisk handelsman. Eller förslavas, om man så vill. 

I bakgrunden finns de tyska kolonisatörerna, men den värld som unge Yusuf lär orientera sig i är multikulturell, flerreligiös och mångspråkig. Konflikterna är många och svåra att förstå, inte direkt underlättade av den breda palett myter som kolorerar dem. Yusufs strapatser med handelsmannens karavan blir en upptäcktsfärd i brokighet. Raka motsatsen till den enfärg som Joseph Conrads mästerverk ”Mörkrets hjärta” målade grannlandet Kongo i ett drygt sekel tidigare. 

Funktionen är konventionell: Hjälten lär sig se och förstå världen i samma takt som läsaren.

Funktionen är konventionell: Hjälten lär sig se och förstå världen i samma takt som läsaren. Men den blir i samma slag ikonoklastisk: En plats och tid som ofta skrivits av kolonisatören framträder annorlunda, som befolkad av både förtryck och kärlek, det onda och det goda, som något helt. Det borde inte vara stort, men det är stort. Inte minst på grund av värmen som glöder i människoporträtten. 

Abdulrazak Gurnah är realist. Klassisk realist. Och realismen är en speciell litterär uppfinning, ibland stelnad, ibland anklagad för att vara oraffinerad av folk som inte kan urskilja formen i det verklighetssökande, men mest intressant förblir dess moral: Varje människa är unik. Konstig in på bara benen. Hon förtjänar att skrivas så rörig som hon är. Uppgiften som Gurnah axlar är en av konstens gamla, och han gör det kanske ännu tydligare i ”Den sista gåvan”, som dock inte är en bragd på samma nivå som ”Paradiset”. 

Den följer fyra människor. Paret Abbas och Maryam, samt deras vuxna barn Hanna och Jamal, och den gör det genom att fadern Abbas drabbas av en stroke och därefter finner det nödvändigt att berätta om det han under lång tid varit tyst om. Hans bakgrund i Tanzania. Migrationserfarenheten rör dock inte bara honom, allihop bär och lever den, på olika sätt, trots att han är den enda som faktiskt har utvandrat. Sinnrikt skriver Gurnah dem som enskilda liv, lika och uppbundna i varandra, men egna. 

Bredvid klimatförändringarna och de rikas extrema rikedomar är migrationserfarenheten det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets stora berättelse. Gurnah behandlar den också i romaner som ”By the sea” och den lika roliga som viga ”Admiring silence”, ingen av dem på svenska ännu. Verk som de kan mycket väl bli stilbildande, länge fungera referenspunkter för den litteratur som i många decennier kommer att berätta om hemlängtan och utanförskap, att bli främling, att vara främling, och samtidigt vända blicken mot de makter som står orsak, den långa kolonialismens olika ansikten. 

Eller så bildar de ingen stil alls. Nästan alla författare glöms trots allt bort, prismiljoner och middagar och braskande rubriker hjälper kanske lite, men bara lite. Läser någon Patrick White i dag? Kanske i Australien, men i Sverige är den gamle Nobelpristagaren ungefär lika bortglömd som Paul Heyse, det är bara så det går till, också för de som får det finaste priset.

Skillnaden den här gången är dock värd att fundera på. Knappt ens yrkesläsarna hade Gurnah-romaner i hyllorna innan oktober. Det var en konstig dag i litteraturvärlden. ”Han är en av de största levande afrikanska författarna, och ingen har någonsin uppmärksammat honom och det har krossat mig”, sa hans redaktör Alexandra Pringle till The Guardian då. Det finns en kraft i det. Jag är otroligt glad att ha fått upptäcka honom. 


ROMAN

ABDULRAZAK GURNAH

Paradiset

Översättning Helena Hansson

Celander/Albert Bonnier, 276 s.

ROMAN

ABDULRAZAK GURNAH

Den sista gåvan

Översättning Helena Hansson

Celander/Albert Bonnier, 284 s. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.