Michael Degen / Alla var inte mördare. En barndom i Berlin

Publicerad
Uppdaterad
Efter mer än fem decennier av beredvilligt påtagen skuld för andra världskrigets katastrofer har det i Tyskland vuxit fram ett uppdämt behov av andra krigsminnen än syndabekännelser och självflagellans. En gömd och glömd historia väller upp till ytan.
Det är en historia med en mörk och en ljus sida. Den mörka handlar om tyskarnas egna lidanden – kvinnorna som våldtogs av Röda arméns soldater, tyskarna som efter kriget fördrevs från sina hem i östra Europa, civilbefolkningen som utsattes för de allierades luftkrig. Den ljusa handlar om de tyskar som antingen gjorde aktivt motstånd mot nazisterna, som syskonen Scholl och kvinnorna på Rosenstrasse, eller protesterade i det tysta genom att till exempel gömma judar.
Titeln på den judiske skådespelaren Michael Degens självbiografiska barndomsberättelse Alla var inte mördare (1999) sammanfattar en hel genre. Även om dessa vardagshjältar är undantag som bekräftar regeln – majoritetens feghet och medlöperi – så frikänner de i varje fall själva ”tyskheten” från kollektiv skuld.

Degen är född 1932 och blev alltså tonåring samtidigt med freden. Hans far hade dött 1940 i sviterna efter en tids vistelse i koncentrationslägret Sachsenhausen, hans äldre bror hade redan före kriget skickats till Palestina via Sverige. Kvar blir Michael och hans mor i Berlin. När lastbilar i mars 1943 börjar samla ihop judar på deras gata, beslutar de sig för att gå under jorden.
Och nu visar det sig att det finns ett helt litet nätverk av bekanta och bekantas bekanta som ger dem husrum och tillfälligt skydd under falska identiteter. Närhelst fara är på färde flyttas Michael och hans mor till nya uppehållsplatser runtom i Berlin – alltifrån paradvåningar till kolonistugor och bordeller.
Några av hjälparna är politiska motståndare till Hitler – kommunister och socialdemokrater – andra är bara allmänt medmänskliga som den ryska damen i exil som inget hellre önskar än att Hitler ska besegra Stalin, lokföraren som inte står ut med att frakta judar till de polska förintelselägren, eller kvinnan som gått med i det nazistiska Röda korset för att lättare kunna hjälpa människor att fly.
Michael och hans mor klarar sig helskinnade ur kriget – han kan efter tio år återförenas med sin bror i den nya staten Israel. Lika bra gick det inte för alla deras hjälpare, två av dem dog i koncentrationsläger. 

Degen behåller barndomsjagets förpubertala blick på skeendet – det ger berättelsen en naivt munter, halvt slyngelaktig ton. Pojken betraktar sina hjälpare med nyfiken och respektlös blick, ömsom kaxigt utmanande, ömsom hjälplöst utlämnad. För att utspela sig mot en så nattsvart bakgrund är Alla var inte mördare en mycket rolig berättelse.
Det förklarar kanske att boken har tryckts i 16 upplagor i Tyskland och att den filmatiserades 2006. Mera svårförklarligt är att inget av de större svenska förlagen har nappat på den. När den nu efter nio år kommer i utmärkt översättning av Margareta Zetterström är det på det lilla vänsterförlaget Karneval.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag