Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Metoo-skandalen blir komplex och svår

Nina Wähä är författare. Hon fick en stor publik med sin förra roman ”Testamente”.
Foto: Kajsa Göransson
Agri Ismaïl.
Foto: Privat

Filmreferenserna myllrar i Nina Wähäs nya roman ”Babetta”, som bland annat skildrar metoo. 

Agri Ismaïl upptäcker en komplex roman – med något luddig kronologi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Efter att ha sett ”Dr. Caligaris kabinett” skrev Virginia Woolf 1926 i essän ”The cinema” att hon för ett ögonblick kände som att tankar kunde förmedlas bättre i bild än i ord, en uppenbarelse som ledde henne att tillämpa filmtekniker såsom flashbacks, närbilder, och montage i hennes verk, kanske främst i ”Mot fyren” vars ”Tiden går”-montage påbörjades kort efter hennes bioupplevelse. 

Mer än ett sekel efter Woolfs montage har filmkonstens inflytande spritt sig över hela litteraturfältet, från den smalaste finlitteraturen till den mest kommersiella deckaren. Litteraturen myllrar i dag av parallella berättelser, korsklippning, kapitel som slutar med en cliffhanger. Inget av detta känns nytt längre, ändå tror jag att jag aldrig läst en roman som Nina Wähäs ”Babetta” tidigare. 

Inte för att intrigen är särskilt nyskapande i sig: En känd skådespelare, Lou Faucher, ber barndomsvännen Katja att hälsa på henne hos en äldre pojkvän i södra Frankrike. De äter, tränar, ligger vid poolen. Vissa har sex med varandra medan andra tjuvtittar. Om detta låter som en film av Bernardo Bertolucci är det poängen: ”Babetta” är nämligen en arthousefilm i romanform. Referenserna är nästan enbart cinematografiska: här finns allt från Sofia Coppolas ”Somewhere” till Francois Ozons ”Swimming Pool” via Bong Joon-hos ”Parasit”. Katja, romanens berättare, är mer lins än människa och ser ständigt på Lou, som om hon vore en kamera, sexualiserande och objektifierande.

Att detta grepp överhuvudtaget fungerar inom ramen för en ”realistisk” roman är tack vare Wähäs fokus på dessa två kvinnors snåriga vänskap och maktdynamiken dem emellan. Det finns där såväl intimitet som en underliggande förbittring, en sådan vänskap som har pågått så länge att man knappt ens behöver tycka om varandra särskilt mycket längre: Man är fortfarande bästa vänner, in i det sista. Denna dynamik skildras passande nog främst genom flashbacks: Vi åskådare tror oss veta vilka dessa karaktärer är, eftersom Wähä väljer scener ur deras liv med en regissörs precision, men vi förblir åskådare. Vi vet bara det vi tror oss se. 

Snyggt ljussatt, sexig men på ett konstnärligt sätt, regisserad av en sadist som anses vara ett geni.

Wähäs metod tydliggörs genom ramverket som ger romanen dess titel. Vartannat kapitel består nämligen av Katjas tankar kring Lous första huvudroll i filmen ”Babetta”, där filmens olika narrativa knep och analyserade tematik sedan speglas i romanens huvudberättelse. ”Babetta”, den fiktiva filmen alltså, är ett sånt fyra timmar långt historiskt drama som vinner priser på Cannes-festivalen: Snyggt ljussatt, sexigt men på ett konstnärligt sätt, regisserad av en sadist som anses vara ett geni.

Wähäs karaktärer befinner sig dock inte enbart i en estetiskt tilltalande fransk dramafilm. Verkligheten kryper sig sakta närmre när det blir alltmer tydligt att Lous skönhetskapital snart är förbrukat, unga sextonåriga modeller får de roller som hon hoppas på och hon erbjuds en ”mammaroll”, där skådespelaren som spelade hennes älskare i ”Babetta” nu femton år senare ska spela hennes son. Samtidigt leder en metoo-skandal till att uppföljaren till ”Babetta” ställs in. 

Wähäs skildring av metoo-eran är komplex och mångfacetterad, men får mig även att grubbla kring romanens tidslinje: om romanen äger rum sommaren 2018, och Lou och Katja då är 34 år gamla, så är de födda 1984 och ”Babetta” bör därför ha spelats in 2003. Hur kan då filmen ”hänt parallellt” med filmrörelsen Dogme 95? Hur kan Katja hävda att ”alla i vår generation minns var och hur” de såg ”Pulp fiction”, när hon bör ha varit 10 år när den släpptes? Jag är visserligen väldigt dålig på matematik, men jag får inte ihop det.

Nåväl, låt oss bortse från en potentiellt luddig kronologi, och återgå till romanen. Dess slut är nämligen tematiskt fulländat: ett ”director’s cut” som för tankarna till ”Funny games” och, ja jag lovar, ”Wayne’s world”. Wähä lyckas med ”Babetta” skapa en ambitiös tvetydighet som dröjer sig kvar, som en riktigt bra film man fortfarande tänker på långt efter att man lämnat biosalongen. 


ROMAN

NINA WÄHÄ

Babetta

Norstedts, 328 s. 


Av Agri Ismaïl

Agri Ismaïl är jurist, skribent och medarbetare på Expressens kultursida.