Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Merete Mazzarella / När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MERETE MAZZARELLA | När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn | Forum

Kulturredaktionen sände boken med skarp tillsägelse att skriva eftersom jag var expert. Den ende på Kulturen som hade sju barnbarn. Man blir ju nervös.
Men den som fruktar att Merete Mazzarellas bok När vi spelade Afrikas stjärna – med undertiteln En bok om barnbarn – skall utmynna i det sedvanliga gullandet om de små Churchillkopiorna, och hur skönt det är att bara älska dem och inget ansvar ta, de behöver ej frukta.
Merete Mazzarella har bara två barnbarn. De bor dessutom i USA. Hon ser dem kanske två gånger per år. De är principiellt underbara, men utvecklas inte odelat positivt. De har framför allt en mor som är vacker, begåvad, framgångsrik, stark, beslutsam samt, ärligt talat, en jävla bitch.
Trots att hon är antropolog och stormtrivs i en by på Madagaskar finner hon Helsingfors provinsiellt, ointressant, fryser ut sin svärmor, markerar distans och slår beskyddande murar kring sina barn. Svärmor anstränger sig desperat, men uppför sig tydligen bara löjligt eller ostrategiskt, fylls av självförebråelser och förtvivlan.
Hon har ju bara ett barn, Ville, och detta är de enda barnbarn Merete kommer att få.
Tur nog tar Ville till sist sitt förnuft till fånga och skiljer sig, men ungarna finns trots allt där borta, mest hos sin mamma. Och, värst av allt, har inte den lilla flickan en del karaktärsdrag av sin iskalla häxa till mor?

Om tonen i ovanstående är lätt raljant är det inte meningen. Merete Mazzarella skriver en rå, uppriktig och intelligent bok om komplikationer.
Hon är alltså farmor. Hon googlar på ordet och finner att det finns 50 procent mer träffar på mormor än på farmor: statistiken antyder något. Är det kanske så att relationen dotter till mor är så mycket starkare än mannens när barn anländer? Och att farmodern, enligt Google, och i verkligheten, nästan alltid blir utfryst i det maktspel som skapas när de små liven kommer till världen?
Dags för eftertanke. Själv är jag både farfar och morfar och har inga problem. Men jag har ju sett en del. Hur komplicerad relationen mellan mor och dotter än må vara, när barnbarnen anländer verkar navelsträngen aldrig riktigt avklippt.
Svärmor Meretes familj är en modern familj. Det vill säga oavbrutet gift och frånskild och särkullbarn och nya partners; jag läser ambitiöst och försöker med penna upprätta stamtavla för att hänga med, men ger upp. Det betyder ju inte så mycket. Merete själv accepterar efter ett tag villkoren.
Det är långt mellan mötena med de små liven, men funnes de där hela tiden blev hon kanske en smula utmattad. Är man över 60 är små barn utmattande.

När man var trettio
fanns det en annan uthållighet. Kanske avståndet i själva verket inte är så dumt; barnbarnen finns ju där, och dinglar trots allt fast i farmor i sina biologiska livlinor; var det inte Strindberg som sa att det enda eviga liv som finns är barnen? Och barnbarnen?
Det är en tröst. Och den hundraprocentiga äganderätten till barnbarnens liv, och uppfostran, kanske inte var en lycklig eller ens sund tanke?
Till sist finns det ett slags försoning, eller resignation på reducerade villkor, i Merete Mazzarellas också mycket roliga bok. Barnbarnen tänker hon på varje dag, men styr dem inte; en annan kultur skapar dem, fast hon kan se sig själv i deras gestalter i korta gester, eller ögonkast. Är det så att vi skapat föreställningen om en Gud, och ett evigt liv, kanske till och med en himmel, på grund av skräcken för döden och för att allt då ska vara slut, då är väl dessa små knubbiga paltar ett slags gudar att trygga sig till, när den stora Guden verkar så grym och otänkbar.