Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mer plikt än lust i nya Millenniumboken

David Lagercrantz.Foto: CATO LEIN

"Mannen som sökte sin skugga" är full av trendiga teman.

Ulrika Knutson tycker att David Lagercrantz blir bra först på sidan 210.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

David Lagercrantz har blivit en sorts Kulturens perpetuum mobile – evighetsmaskin – vars kugghjul göder sig själva. I Sverige är hans person förstasidesstoff. Rubrikerna om honom själv och hans fantomatiska inkomster stjäl redan intresset från hans litterära adoptivbarn, Lisbeth Salander.

Men skam den som tänker illa därom, vi lever ju i ett land, och en tid, där verkligheten sedan länge överträffar dikten.

Lisbeth Salander bland psykopater 

När vi nu återser Lisbeth Salander sitter hon på kvinnofängelset Flodberga. Det är ett otäckt ställe, mer Alcatraz än Hinseberg, med rasslande nyckelknippor, insmugglade stiletter och förbipasserande godståg, i vars dån ingen kan höra dig skrika. Psykopater härjar fritt bland övriga interner med slöa vakters och inkompetenta chefers goda minne. Beatrice "Benito" Andersson vill man inte möta en mörk natt. Hon kan bli en filmskurk som får Robert de Niros Max Cady i "Cape fear" att blekna. I ondsinthet överträffas hon bara av den kultiverade psykiatrikern Rakel Greitz. 

Över huvud taget är det ofta representanter för den offentliga sektorn som är de riktiga skurkarna i den här romanen, från statliga utredare till ointresserad ambulanspersonal. 

Lagercrantz trendiga teman

I "Mannen som sökte sin skugga" stuvar Lagercrantz ner nästan alla trendiga teman på en gång. Hedersvåldsproblematik är en viktig tårtbit, där Lisbeth Salander förstås är en trovärdig ambassadör. Den politiskt korrekte läsaren noterar med gillande att alla imamer inte behöver vara djävulens hantlangare. Det kan finnas andens män i skägg som inte vill se kvinnor snöpta och förtryckta, utan med kraft fördömer hedersvåld. 

Det andra stora våldstemat är nog så nationellt, och handlar om pappa Statens förhållande till kelgrisar och styvbarn, övergrepp på barn och minoriteter, inte minst romer och resande. Ett tredje tema handlar om särbegåvade barn, bekräftelsebehov och och föräldrars orimliga förväntningar. 

Mer plikt än lust

Även om David Lagercrantz har snabbat upp tempot sedan sist, så kännetecknas första halvan av romanen mer av plikt än av lust. Det är inte tråkigt, men lite mekaniskt. Författaren plockar bland dockorna i leksakslådan, flyttar runt dem mellan stajlade lägenheter i Stockholms innerstad några heta högsommardagar. Stänker ketchup på dem. Då och då saknar jag en social miljö, ett vardagligt sänke för dockorna – kanske saknar jag helt enkelt ett vuxet tilltal? Vad är det för fel på Dennis Lehane

Jazzgitarristen Django Reinhardt

Men på sidan 210 händer någonting. Då kvicknar författaren till. Ur lådan plockar han upp Dan Brody, som i unga dar blev frälst av en av efterkrigstidens stora musikanter, jazzgitarristen Django Reinhardt. Han var rom, född i Belgien, och spelade som en gud, trots att han förlorat två fingrar på vänsterhanden. Reinhardt startade Franska Hotkvintetten, och blev världsberömd sedan han lirat med Duke Ellington. Han dog 1953.

Reinhardts energi smittar David Lagercrantz, som nu börjar berätta något han verkligen tror på, och då kvicknar läsaren också till. Och Lisbeth Salander klarar sig alltid.  

 

Roman

David Lagercrantz

Mannen som sökte sin skugga

Norstedts förlag, 403 s.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Nya Millennium en hopplöst blek kopia 

 

Ulrika Knutson är kritiker på Expressens kultursida.