Mellan mor och son härskar kärlek och våld

Quynh Tran.
Foto: Kevin Chang / Norstedts

Ulf Olsson läser Quynh Trans debutroman och dras in i en bildström av minnen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En på en gång skarp och blek prosa, bilder som avlöser varandra, en roman uppbruten i korta, väldigt korta, episoder. Sakta får människorna och föremålen på bilderna konturer, man anar deras värld. Quynh Trans debutroman ”Skugga och svalka” handlar om en liten vietnamesisk familj i finska Jakobstad: en mor, två söner, den yngre sonen har tilldelats berättarrösten.

”Skugga och svalka”.

Modern och storebrodern är huvudpersonerna, Má och Hieu, runt deras relation av kärlek och våld kretsar berättelsen. Man umgås med andra vietnameser, men har också en kontaktperson som skall hjälpa familjen in i det finska samhället, man försöker hantera de två språken, finskan och svenskan, man skrattar ibland åt ”vitingarna”. Man plockar blåbär. Och man grubblar på den leopard som synts i den finska skogen…

Helheten växer, och sakta vävs läsaren in i romanens språkvärld.

Men mest handlar ”Skugga och svalka” om minnet, romanens eget bildflöde dubbelexponeras med de suddiga fotografier som Má tar. Romanen är inskriven i den bildvärlden, den börjar med att den unge pojken betraktar Más foton: ”Jag skulle gå igenom de där bilderna flera gånger. Till slut låg de om vartannat. Jag gissade mig fram till kronologin – datumen, klockslagen – och ordnade dem därefter.”

Det är den kronologin läsaren följer: bildströmmen, som den förmedlas av berättaren: ”Jag försökte tyda fotografierna, jag ville få syn på någonting.”

Quynh Tran skriver en vacker, mättad prosa. Som när pojken läser upp vad han skrivit: ”En fulländad grammatik.” Men risken är då, som alltid, stämningsmåleriets frestelse, som här understryks av det episodiska: romanen bryts upp i avsnitt som kan vara tre rader eller tre sidor. Men där infogas också några gånger andra röster som talar mer direkt – de avsnitten kallas också ”haranger”. Helheten växer, och sakta vävs läsaren in i romanens språkvärld.

Men vad får man då syn på? Romanens arbete går ut på att förstå bilderna, avvisa de falska, finna någon sorts sanning att leva i. Men den sanningen går knappast att fixera, den är en vacker dröm om närvaro: ”Vietnameser överallt. Röd sol, rosa himmel.”



ROMAN

QUYNH TRAN

Skugga och svalka

Norstedts, 254 s.



Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 




”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”


KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.