Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mellan dunkel stjärnglans och hånleende dvärgar

Josef Julius Wecksell. Foto: WIKIMEDIA.
”På moln stod du!”
Hanna Nordenhök. Foto: OLLE SPORRONG

Den finlandssvenska poeten Josef Julius Wecksell har lästs som både efterromantiker och modernistföregångare. 

Hanna Nordenhök återupptäcker en klassisk poet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om förord, särskilt inte när det kommer till poesiböcker. Dikt är ju ofta en så ömtålig och sammansatt sak, som lätt drunknar bakom skrymmande tolkningar och påståenden. 

För även om Clas Zilliacus känsliga och initierade betraktelser över den finlandssvenske poeten Josef Julius Wecksells märkvärdiga diktning är njutbara, så hade jag önskat mig att hans inledning ställdes sist i den tunna urvalsvolymen ”På moln stod du!”, som nu utkommer i ellerströms Lilla serie. Det finns något så explosivt hos Wecksell, en omedelbarhet, en ögonblicklig förskjutning och intensifiering av varseblivningen, som förtjänar att möta läsaren naken. 

Efterromantiker

Inte minst därför att det ju rör sig om en poet som tillbringade större delen av sitt liv på mentalinstitution, ett så kallat tragiskt öde som lätt formar läsningen av verket. Wecksell har lyfts fram både som efterromantiker och föregångare till fyrtiotalisterna, beroende på läsart. Av Lars Gustafsson kanoniserades hans emblematiska dikt med samma titel som denna urvalsvolym, skriven under de sjuka åren, som ett ”oförstörbart mästerverk”.

Otröstlig dikt

Det är också i den sena diktningen, författad några år innan den slutliga inspärrningen 1865, som Zilliacus tar avstamp. Här finns en sorts samtidigt erotiskt hypersensibel och stenhård bildvärld, där också underfundigheter bryter fram. Som om en Robert Walser kunde tala med Edith Södergransk tunga. Det är en ”otröstlig dikt”, som Zilliacus kallar en av dem han lyfter fram, fast det kunde gälla alla. Ty ”allt försmälter / I en solomstrålad tår”. 

Det finns en kraft i Wecksells nästan våldsamma bilder, i denna värld av dunkel stjärneglans och hemlighetsfulla vingar, av dvärgars hånleenden och himlens purpurskyar, som är oavvislig. Så närmar de sig det outsägliga med ett ”okuvligt begär” som ”betar själen” efter ord som ”hur rika, böjliga de vara må /.../ De ingen känsla tecknat fullt ändå.”

LYRIK

Josef Julius Wecksell

På moln stod du!

Urval och förord av Clas Zilliacus

ellerströms, 47 s.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida.