Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Medelklassen skiljer sig för att få tillfällig tröst

Philip Teir.Foto: Helen Korpak
Amanda Svensson.Foto: ALEXANDRA A. ELLIS / NORSTEDTS

Philip Teirs nya roman handlar om att bryta upp i jakt på nåt bättre.

Amanda Svensson läser Philip Teirs nya – den stramaste av alla.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Galenskap är, enligt Einsteins ofta citerade definition, att göra samma sak gång på gång och tro att man ska få ett annat resultat. Jag brukar tänka på detta när jag hör om människor som är inne på tredje eller fjärde äktenskapet. Är det en vacker optimism eller en sorgligt bristande självinsikt de ger uttryck för? Kanske båda. Galenskap är det nog oavsett.

Nå, att bryta upp gång på gång i jakt på något bättre är väl närmast att betrakta som ett slags kärlekens extremsport, och få har orken. Men ett andra försök är inte direkt ovanligt, vilket såväl skilsmässostatistiken som litteraturen vittnar om. Den moderna skilsmässoromanen är sin egen genre, med sina egna konventioner. Den utspelar sig oftast i medelklassen och tenderar att gestalta skilsmässan som en konsekvens av allmän livsleda och tristess snarare än av några egentliga relationsproblem. Barnen är halvstora, karriären går på tomgång, huset är färdigrenoverat. Enter en ny kvinna/man som får det att pirra i magen, och skilsmässan är ett faktum.

Med små variationer följer Philip Teirs roman ”Jungfrustigen” denna mall till punkt och pricka, ändå läser jag den med stigande spänning. Teirs fokus är snävt, och det tjänar romanen väl. Det handlar om Richard, en hyfsat framgångsrik Helsingfors-författare som gift sig tidigt med sin tonårskärlek och redan vid trettiofem verkar ha nått sitt livs kulmen. På en förlagsfest träffar han den nästan femton år äldre Paula. De inleder en affär som är mysig och hemtrevlig snarare än passionerad – de ligger inte ens med varandra, men läser gärna tidningen i sängen tillsammans över en kanna presskaffe. Så går det som det går, och bokens andra halva skildrar den besvärliga övergångsfasen då en ny bonusfamilj ska bildas.

En lyhörd granskare av samtidens normer och förväntningar.

Teir är en återhållsam författare, och ”Jungfrustigen” hans stramaste roman hittills. De många referenserna till Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” är ingen slump – stilen är Söderbergskt renons på utsmyckningar och bjäfs, känslorna dämpade, melankolin tung på gränsen till kvävande. Och precis som Söderberg är Teir en lyhörd granskare av samtidens normer och förväntningar. Richards problem är i grunden en själslig välfärdssjukdom, och det botemedel han söker sig till – kärleksaffären – närmast att betrakta som en medelklassrit, tillfälligt tröstande men i grunden verkningslös, som när man sätter ett symboliskt plåster på ett barns skrubbade knä. 

Visst ordnar det sig i slutändan för Richard och Paula, ändå kan åtminstone den här cynikern inte låta bli att fråga sig om det verkligen var värt det. Lex Einstein säger mig att Richards livsleda kommer återvända. Men det blev åtminstone en fin roman.

 

 

Roman

PHILIP TEIR

Jungfrustigen

Roman

Wahlström och Widstrand

240 s.

 

 

Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Ett system så magnifikt att det bländar”. 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”