Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Medelklassen semestrar – och flyktingar dör på havet

Peter Højrup debuterade som författare 2001.
Foto: Jasper Carlberg
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG

Peter Højrups ”Till stranden” skildrar ett kompisgäng på semesterresa i nordöstra Turkiet. 

Jens Liljestrand blir aldrig riktigt intresserad av den nihilistiska grimasen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Medelklassångest” är ett av de värsta ord som finns just eftersom det är så träffande: det finns verkligen en särskild sorts vånda, en kombination av dåligt samvete och självgodhet hos den som betraktar världens lidande på säkert avstånd. Medveten om att både skulden och bördan huvudsakligen bärs av de övre respektive undre klasserna, kan medelklassen tryggt vrida sina händer och beställa en semesterresa till Medelhavet.

Så gör också huvudpersonerna i danske Peter Højrups roman ”Till stranden”, där fem gamla vänner från ett kompiskollektiv tillbringar en semestervecka på en ö i nordöstra Turkiet. I sitt hyrda hus lever de ett bekymmerslöst lyxliv i solen med färsk frukt, fetaost, oliver och lokala viner och bearbetar, alla på var sitt vis, en inre tomhet.

Utanför, ute på havet fortsätter flyktingkrisen att skörda offer när desperationen driver människor att försöka ta sig in i Europa genom Lesbos. Den pågående katastrofen vilar som en knappt skönjbar skugga över de danska turisterna, som hellre vänder bort blicken och fortsätter kolla på sina telefoner:

”Han klarar inte av att ha semester medan andra lider, inte medan han ser på det i alla fall. Han ser det förstås på mobilen och skänker en femtiolapp eller hundra kronor till Läkare utan gränser eller Röda Korset, innan han skrollar vidare i flödet av katter och barn, och nöd och död, men att sitta i strandkanten medan gummibåtarna kommer in och liken sköljs iland, det klarar han inte, det har han ingen lust med.”

Och vem i helskotta hyr ett hus i Turkiet?

”Till stranden” är en stark tidsbild, mättad och poetisk i sitt berättande om en grupp bortskämda individer på utflykt i paradiset. Texten är på samma gång fragmentiserad och tungt malande, där huvudpersonernas postmoderna ytlighet kontrasteras mot den klassiska mark där de rullar fram på sina hyrda scooters, trakterna kring ruinerna från antikens Troja.

Ändå har jag svårt att drabbas av romanen, kanske för att det dröjer för länge innan Højrup drar i gång något som liknar en intrig. Det blir för stillastående, hans turister är medvetna om sina privilegier men oförmögna att göra något annat än fortsätta njuta av dem. I stället får vi nöja oss med långa, vindränkta och alltmer förbittrade monologer om den moderna kulturvänsterns hyckleri, om ett liv där man har resignerat inför världens problem och mest fördriver tiden och ”bekräftar för sig själv och varandra att världen skulle vara en bättre plats om de fattiga inte röstade på de politiker som bidrar mest till att öka ojämlikheten i världen”. Välformulerat, men knappast originellt.

Den danska utgåvan utkom 2017, kanske är det problemet? Sen dess har medelklassångesten glidit över i aktivism och den nihilistiska grimasen känns inte längre som ett fungerande litterärt verktyg. Och vem i helskotta hyr ett hus i Turkiet?


ROMAN

PETER HØJRUP

Till stranden

Översättning Jonas Rasmussen

Flo, 264 s.


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.