Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mästaren av det hårda och våldsamma livet

Sebastian Barry.
Foto: Martina Bocchio / Awakening / Alamy / Norstedts
Maria Edström.
Foto: OLLE SPORRONG

I ”Tusen månar” fortsätter berättelsen om kärleksparet Thomas McNulty och John Cole, berättad ur deras adoptivdotters perspektiv. 

Maria Edström läser en författare på jakt efter sin huvudpersons röst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Dom som inte försöker råna mej kommer ge mej mat. Så är det i Amerika”. 

Så tänker irländaren Thomas McNulty om sitt nya hemland i Sebastian Barrys förra roman ”Dagar utan slut”, där den fattige unge mannen tar värvning i nordstaternas armé, slåss mot sydstatsrebeller och blir kär i John Cole. Gåtfulle John Cole med sitt magra ansikte och med en ursprungs-amerikan till farmor. Vilket inte hindrar paret att delta i angrepp och massakrer på ”indianerna” som är den benämning Barry genomgående låter sina romangestalter använda. 

”Tusen månar”.

De två ”adopterar” en liten flicka ur en stam de anfallit och bildar en liten familj. Thomas går gärna i klänning och deras kärlek skildras enkelt, självklart och liksom i förbigående. Vilket är rätt vackert. 

I ”Tusen månar” är det dottern, Winona, ”den förstfödda” som för ordet. Hon älskar Thomas och John Cole, har lärt sig läsa och skriva, får arbete hos en advokat. Men tampas också med otäcka minnen, saknar sin sin riktiga mor och livet i sioux lakota-stammen. Hon utsätts för en våldtäkt, en ruggig ”metoo”-historia, dessutom i en kontext där ursprungsbefolkningen nekades medborgarskap och kunde skadas och skjutas utan straff. Men hon blir också kär ”om man kunde få honung att sväva i luften så vore det Peg”. 

Hur vackert han än skriver så hittar han inte Winonas röst.

I ”Dagar utan slut” är det Thomas som berättar på sitt rörande, naiva vis i Erik Anderssons underbart hjärteknipande översättning. Kanske hade det varit respektfullare att fortsätta med Thomas som berättare och inte lägga orden i Winonas eller Ojinjintas – hennes ursprungsnamn – mun som Barry gör i ”Tusen månar”. Hur vackert han än skriver så hittar han inte Winonas röst, hon blir reducerad till en av dessa smarta, kavata pojkflickor som alltid figurerat i amerikansk mytologi. 

Barry är däremot mästerlig när det handlar om det hårda, fattiga och våldsamma liv där alla får klara sig bäst de kan. Med ett gevär, en mula och helst lite kärlek. 



ROMAN

SEBASTIAN BARRY

Tusen månar

Översättning av Erik Andersson

Norstedts 234, s.



Maria Edström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=84666&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.