Maria Jönsson: Som en byracka. Avhandling om Agneta Klingspor

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ofta handlar det skandalösa i en självbiografi inte om den egna berättelsen utan om hur man beskriver andra. I USA har nyligen flera fall dragits inför rätta: James Frey och Augusten Burroughs har båda gjort succé med självbiografiska verk som sedan avslöjats och fallit.

 I Sverige har vi haft många fall där de beskrivna blivit upprörda av porträtteringen: Carina Rydberg, Per Gunnar Evander, Jan Guillou, Jan Myrdal etcetera.

 Men det är ett tag sedan det var porträtteringen av jaget självt som var skandalen, och befrielsen. Därför känns en återblick på 70-talets kvinnoromaner som en nödvändig erinran om ett annat slags självbiografiskt projekt. Som Maria Jönsson pekar på i Som enbyracka är självbiografin inte en genre, utan flera: generellt kan den beskrivas i termer av ett kontrakt mellan läsare och författare (därför måste den också vara ”sann” – när Freys lögner avslöjats gav förlaget läsarna pengarna tillbaka!), men i sitt uttryck kan de anta de mest skilda former.


Jag kan inte undgå att bli nostalgisk när jag läser Maria Jönssons avhandling om Agneta Klingspor: den förening av självbiografi, estetik och politik som känns så självklar hos Klingspor har med tiden kommit att bändas isär. På 70-talet skrevs en lång rad feministiska och provokativa självbiografier – det görs inte nu längre.

 Eller är det kanske bara så att politiken kommit att skymmas och skrymmas av en Mama-kultur som är lika kvick med självklarheter som den är rädd för den klingsporska nakenheten? Det är lätt för en kritiker att avfärda bästsäljande journalister från vällingträsket, och jag har egentligen inget intresse av att göra det – allt som kastar en smula ljus på våra samtida livsvillkor är välkommet.

 Och frågan kan ju lika gärna ställas tvärtom: vad har hänt med det litterära projekt som drev Klingspor på 70-talet och som fortfarande driver henne? Är det längre radikalt och politiskt? Eller är det kanske snarare neddrivet i en stil som blivit förutsägbar och därför inte lika verkningsfullt, så att texter inte längre förvånar, lockar, skrämmer och utmanar?

 Klingspors prosa är inte bara en lagom utlämnande och underhållande betraktelse över den vardag vi alla känner igen. Därför är den inte heller förbisprungen av sin tid. För inte så länge sedan skrev Ulrika Milles i DN att just Klingspors Går det åt helvete är jag ändåfödd var den bok från 2006 som hon inte kunde komma ifrån. Varför? För att något med Klingspors texter liksom jagar en, går inte att styra sig fri från. Inte för att de erbjuder njutningsfull läsning i någon enkel mening, inte för att de kan sättas i samband med ett tydligt formulerat frigörelseprojekt. Snarare är det så att Klingspors egen njutning av sin litterära stil är lite för oförblommerad och lite för skandalös, vare sig texten är snabb och spänstig eller tung och trög.

 Den stora behållningen av Maria Jönssons avhandling – och det är ingen liten sak – är att hon erinrar oss om storslagenheten i en avig prosa som oscillerar mellan pervers njutning och rationell analys.

 Maria Jönsson gör det rätta: hon ägnar en hel bok åt ett författarskap som är gravt underskattat i vår samtida kanon, i varje fall ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv (Klingspor har ju alltid blivit läst i alla fall). Som Jönsson påpekar är författarskapet närmast outforskat, även om den kvinnliga självbiografin i sig inte är något okänt fält. På 70-talet stiger Klingspor fram med Inte skära bara rispa (1977) som en av de stora företrädarna för en kvinnorörelse där det personliga blivit politiskt.

 Klingspor riktar sig lika mycket till män som till kvinnor, just för att hon väntar sig att manlighetens problem är lika knutet till könsrollerna som kvinnlighetens. Samtidigt hade inte vilken kvinnlig dagbok som helst kunnat tjäna det syftet. Hennes feministisk-litterära projekt är så sammantvinnat med en estetisk ambition att de två inte kan säras – Jönsson visar tydligt att de två i själva verket betingar varandra.

 Hos Klingspor är det inte utlämnandet i sig självt som är det väsentliga, och inte igenkännandet. Snarare är det oscillationen kring en gräns, till det förbjudna om man så vill, eller det outhärdliga, förenat med en upplevelse av kamp. Och samtidigt måste sägas att hennes prosa inte heller upplevs som ett lidande. Snarare försöker den vara sann mot ett politiskt projekt som formuleras redan i inledningen till kvinnodagboken från 70-talet: ”Medvetenheten går sällan raka vägar. Det är just återfallen, krumbukterna, motsättningarna, inkonsekvenserna som är medvetandets väg. Vågar man aldrig tala om sina motsättningar kan man heller aldrig lösa dem.”

 Det projektet drivs sedan på ett konsekvent sätt, om än den litterära stilen förvandlas, också i Köttryckningar (1990), Nyckelroman (1994), Framkallning (1999) och andra. Som Maria Jönsson beskriver ligger ett självbiografiskt kontrakt i botten på flera av dessa böcker, ett kontrakt som sedan omförhandlas och undersöks.


Bäst iSom en byracka tycker jag om analysen av prosans köttighet, ett tema som hon kopplar samman med den estetiska kampen i Klingspors texter: kampen för att ta ordet, att låta ordet bli till kött, att få tillträde till den litterära världen och att låta språket genljuda.

 En ”köttryckning” är ett ord med både sexuell anspelning, och en hänvisning till ett begynnande liv i något som kanske tycks ha varit dött. Men det är kanske framför allt en prosaisk beskrivning av förhållandet till det andra könet, och speglar ett behov av att frigöra sig från den romantiska dröm om kärleken som symboliseras av mannen:

 ”Tala kunde de, diskutera kunde de, vara duktiga, men de visste mycket lite om hudens ande, kunde inte tala utan ord. De flesta var orörliga men började leva genom könet. Då bestämde jag mig för köttet.”

 Motiveringen till avhandlingens titel får vi genom Maria Jönssons skarpa betraktelse av mängden lösa hundar i Klingspors text, kontrasterade mot de domesticerade hundar som Klingspor själv inte vill vara: ”bli den byracka du är”.

 Maria Jönssons avhandling är väl förankrad i en litteraturhistorisk kontext. Kanske lite för väl; det är mycket reception. Det jag saknar är en analys av Klingspors många stilar, röster och influenser, en teoretisk egg som visar på både subjektets och textens förskjutningar. Jönsson gör själv en referens till surrealismen i Klingspors icke-biografiska romaner, och den referensen hade, till exempel, kunnat utvecklas.

 Surrealisterna följde ju Arthur Rimbaud i den särskilda poetik där Je est un autre. Kanske bidrar den surrealistiska influensen till att ge udden i Klingspors skrivande, till att låta henne utveckla den värld där bild och text möts, och till att låta textens jag inte spegla sig själv utan i en lång process också bli en annan.

 Så ställs vi inför en prosa som är både fjärilslätt och rapp, komplex, gränsöverskridande och bildrik. Och vi ställs inför ett författarskap där frågan om jagets förskjutningar också ställs på allvar, allt ifrån den första boken.


Cecilia Sjöholm

 Cecilia Sjöholm är lektor på estetikprogrammet på Södertörns högskola.


 FOTNOT: I dag 11.30 läser Agneta Klingspor ur sin senaste bok Går det åt helvete är jagändå född på textmässan på Debaser på Medborgarplatsen i Stockholm.