Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mardrömsmorsan tar över showen i svinstian Svea rike

Ulrika Kärnborg.
Foto: Magnus Bergström / Pressbild, Lejonburen, N&K
Ann Lingebrandt.
Foto: Emil Langvad / Sydsvenskan

Ulrika Kärnborgs ”Lejonburen” ger en vass bild av de politiska intrigerna på drottning Kristinas tid.

Ann Lingebrandt tycker att mardrömsmorsan Maria Eleonora snor showen i historien om den gåtfulla regenten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hon är fortfarande en av den svenska historiens största gåtor. Flickan som uppfostrades till kung men kastade bort kronan. Dottern som gränslöst beundrade sin far men konverterade till fiendereligionen han dött i strid mot. Partyprinsessan som föredrog att festa hos påven och sökte med ljus och lykta efter ett nytt kungarike som kunde betala kalaset. Å ena sidan en kallblodig härskare som utan att darra beordrade de grymmaste avrättningar, å den andra en intellektuell sökare, författare och kulturmecenat som med fingertoppskänsla gynnade de hetaste konstnärerna i Barockeuropa. 

Vad var det egentligen som drev henne? Det råder ingen brist på böcker, filmer och pjäser om drottning Kristina, ändå kan man förvånas över att hon inte inspirerat till fler romaner. Vilket fiktionsstoff det finns där under den maskulina riddräkten! 

I Ulrika Kärnborgs nya roman ”Lejonburen”, en fristående uppföljare till ”Saturnus tecken” från 2016, möter vi henne inledningsvis som 30-årig ex-monark i tilltufsat skick i Paris. Hennes planer på att erövra makten i Neapel har slagit slint och hon har låtit mörda sin skvallrande stallmästare, ett dåd som väckt avsky över hela Europa. Det är en minst sagt kittlande början. 

Men ”Lejonburen” är inte boken man ska läsa för att knäcka gåtan Kristina. Faktiskt kommer man henne inte så värst nära. Och det trots att det är genom hennes minnen berättelsen silas, i en ramhistoria som utmynnar i något så anakronistiskt som en hypnossession. Snarare än en djupdykning i avhopparens undermedvetna gör Kärnborg en rundvandring i Stormaktsveriges styrande toppskick. Det är ju mer än ett marknadsföringsknep att hon jämförts med historieromanens regerande mästare Hilary Mantel.  

Där Mantel har sin Thomas Cromwell som flitig trådspinnare i maktens spindelnät har Kärnborg sin sluge rikskansler: strategen Axel Oxenstierna som administrerar sig fram till herraväldet. Som förmyndare till ett flickebarn som ärvt en tron har han fått en oöverträffad möjlighet inte bara att styra och ställa med staten utan också att forma en regent helt efter eget huvud. Må vara att hon råkar vara av fel kön – det kan man komma runt genom att stycka upp henne i två kroppar: en manlig att härdas för makt, en kvinnlig att övas för underkastelse. 

Man kan inte låta bli att heja på henne när hon konspirerar för att fly svinstian Svea rike.

Men även om Kärnborgs välskräddade historiska presens skickligt sätter nålspetsen på de politiska intrigerna låter sig den pragmatiske byråkraten svårligen omvandlas till karismatisk romanhjälte. Inte heller är det Kristina som lämnar starkast avtryck, trots att porträttet på många sätt är fascinerande: av barnet som aldrig får vara barnsligt, av kvinnan som vägrar göra sin främsta plikt, gifta sig, av gränsöverskridaren som i dag gärna lanseras som queer och här glatt hoppar i säng med sin vackra hovdam.  

I stället är det änkedrottningen som stjäl showen. Den obehärskat sörjande Maria Eleonora, en mardrömsmorsa som beter sig som en misogyn skräckbild av en labil, ränksmidande drama queen. Kärnborg gör långtifrån någon äreräddning men låter oss ändå förstå hur den bortmanövrerade drottningmodern gör vad hon kan – inte mycket – för att skapa sig lite frirum i mansväldets trånga bur.  

I ett annars fattiggrått, gyttjemurrigt 1600-tal, härjat av krig och pest, är det hon och hennes bildningstörstande ”dvärginna” – som plitar en härligt barockknagglig dagbok – som ger färg och fart åt berättelsen. Man kan inte låta bli att heja på henne när hon konspirerar för att fly svinstian Svea rike och norpa Kristina från rådsherrarna som skilt dem åt. 

Trots allt kommer dottern att lyckas med vad hon själv inte klarar av: att spränga den förgyllda lejonburen.  


ROMAN

ULRIKA KÄRNBORG

Lejonburen

Natur & Kultur, 383 s.


Av Ann Lingebrandt

Ulrika Kärnborg är medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras boken av Ann Lingebrandt, litteraturredaktör på Sydsvenskan



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=82481&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.